Göteborgsposten – 23 november 1859, sida 1

Han lefde äfvenledes i den fasta öfvertygelsen att Sparf inom kort måste qväfvas i sitt eget splick. De båda hotellvärdarne hade under samtalets gång med verklig belåtenhet betraktat hvarandras ömsesidiga skenbart dåliga helsotillstånd. Spindels torrhosta klingade i Bockvärdens öron som sferernas musik, medan å andra sidan Sparfs tunga andehemtningar uppfyllde Storkvärdens själ med outsäglig tillfredsställelse. Likasom diplomaterna vanligen säga motsatsen mot hvad de bära i hjertat, kunde Sparf icke nog prisa sin hr kollegas blomstrande utseende samt kraftiga konstitution, medan Spindel höll en bokstaflig apologi öfver Bockvärdens helsa. Han svor högt och dyrt på att hr Sparf aldrig sett så frisk ut som i närvarande ögonblick. Den första fiendtliga handling Bockvärden tillät sig, för att förarga Spindel, bestod deri, att han under hemgången öfver torget med sitt spanska rör gaf några slag åt Storkvärdens tre magra gäss, hvilka just kommo i vägen för honom, så att det ena af de arma djuren fick en lam vinge, deraf. Hr Sparf blef emellertid genast på platsen straffad för sitt våldsverk; hr Spindel skjöt nemligen, med sitt långa blåsrör, en skarp pil mycket häftigt i en del af Sparfvens kropp, som just var för honom af en oberäknelig vigt.