Göteborgsposten – 19 november 1859, sida 1

vudstadens flanörer af alla stånd och åldrar fått fägna sig åt det om det gamla Tysklands narrprocessioner erinrande upptåget vid riksdagens utropande och deruti se en bekräftelse på det gamla påståendet att det sublima och det löjliga gränsa intill hvarandra. Af nära nog lika stor komisk effekt måste åtskilliga af dessa orationer blifva, hvilka grundlagens mera välmenta än kloka bud och känslans röst ålägga landtmarskalk och talmän samt fyra andra riksdagsmän, hvilka haft den oturen att geuom sina talegåfvor ådraga sig sina ståndsbröders förtroende, att prestera. Eller är det möjligt att förbise det pikanta i situationen, när man riksdagligen inhämtar att Svea rikes primus uppvaktat H. M. Enkedrottning Desideria, för att harangera henne på ett sätt, cgnadt att ingifva henne de högsta tankar om presteståndets vördnad och tillgifvenhet för hennes höga person och derjemte förnimmer att den åldriga furstinnan försäkrat detta prestestånd om sin synnerliga bevågenhet och uttalat sina förhoppningar att vara innesluten i dess förböner, då hon dock, om hon är en rättrogen medlem af den allena saliggörande kyrkan — hvilket vi icke ha någon anledning att betvifla — måste se i detsamma idel kättare och förkunnare af en lära, som för recta via till afgrunden, Rik anledning till diverse kommentarier gifva äfven dessa stereotypa fraser, hvari borgareoch bondestånden genom sina deputerade vid hvarje riksdags början förklara sig förvissade om att de begge första stånden skola understödja dem 1 deras reformatvriska sträfvanden, ehuru den erfarenhet, de haft tillfälle att inhämta under föregående riksmöten, borde styrkt dem i den öfvertygelsen att de för desamma kunna emotse det mest hårdnackade motstånd såväl af det högvördiga som af det höglofliga ståndet.