Göteborgsposten – 19 november 1859, sida 1

var vida mera välgörande för de befjedrade fänas re spirationsorganer, än det feta gräsbetet på rådmansängen. Medan han talade, doftade sex gäss likasom offerlam vid den stora elden och steklukten ifrån dem var för talaren en söt lukt af ättika och myrrha. Hr Sparf visade sig sålunda i gåsfrågan alltid som en stor politikus; ty hvar har man väl någonsin hört och läst, att en konservativ riksdagsman eller minister fått den halstarriga oppositionen att tiga med blotta näsan? Att hr Sparf med lif och själ var tillgifven det konservativa partiet, kan dessutom icke förundra någon, ty han hade funnit detta systems välsignelser förträffligt ådagalagda i sin egen person, som under de många år han varit värd på Bocken alltid hållit sig väl konserverad. Han kunde, hvad kroppens om fång beträffade, gälla såsom en fullkomlig motsats till sin granne. Värden på Storken var en stående motsats till Sparf och gjorde stort skäl för sitt namn, Spindel. Skillnaden mellan de båda hotellvärdarne låg emellertid ej allepast i deras yttre personlighet, utan äfven i afseende på deras karakter gaf sig den största olikhet tillkänna; endast i en punkt ordentligt täflade de med hvarandra, i sin ömsesidiga jalousie de måtier ; de voro så stora dödsfiender till hvarandra, att den ene skulle kunnat slå ihjäl den andre vid sjelfva nattvardsbordet. När också ett aldrig så ringa