Göteborgsposten – 19 november 1859, sida 1

MMMM förändring i ett klarare ljus, då orimligheten af den del adeln och presteståndet äga i riksdagsfrågornas afgörande derigenom blir större och mera iögonfallande. De, som velat försvara adelns och presterskapets privilegier att utgöra genom sina representanter hälften af landets representation, ha antingen helt djerft valt det allmänna bästa till utgångspunkt för sitt argumenterande, eller ock ha de sökt stöd för dessa privilegier i gammal häfd och i de författningar, som aristokratien och hierarkien under sin lysande period till folkets förfång aftvungil den forsvagade konungamakten, eller ock ha de, hvad särskildt beträffar adeln, betraktat representationsrättigheten som ett genom förfädrens bedrifter i fosterlandets tjenst åt hvarje ätts hufvudman för evärdeliga tider förvärfvadt fideikommiss. Hvad först och främst angår påståendet att man skulle kunna påräkna att adelsmän och prester bättre än andra medborgare skulle bevaka landets sannskyldiga intressen, så grundar det sig på den mest grundfalska uppfattning af såväl den förflutna som den närvarande tiden. Historien lär oss att Sverges belägenhet har aldrig varit så beklägansvärd som när dessa stånd stodo på höjden af sin politiska makt. Under hela medeltiden men framför allt under den för Sverge så olyckliga unionsperioden, då de voro snart sagdt allrådande, sökte de endast att befrämja sina egna intressen på folkets och konungamaktens bekostnad och uppoffrade för detta ändamåls ernående landets politiska sjelfständighet. Detta lyckades dem också så väl att vid denna periods slut folket var försänkt i det yttersta elände och den förste Vasakungen ansåg sig ha skäl att offentligen förklara att icke ens den värste i helvetet skulle vilja vara konung i Sverge. Hvilket bruk aristokratien sedermera gjort af makten, när den lyckats tillskansa sig den, visar den omständigheten att det till förtviflan bragta folket tvenne gånger kastat sig i despotismens armar, för att befria sig från det outhärdliga adelsväldet. Om således dessa stånds politiska företrådesrättigheter icke ländt landet till fromma under den tid de representerade bildningen och förmögenheten — hvilka ännu i dag betraktas som önskliga hos en riksdagsman — så finnes icke något skäl hvarför de skulle kunna göra det nu, då de i intetdera hänseendet utmärka sig framför andra folkklasser. Grundlösheten af påståendet att adeln skulle vara en i intellektuelt hänseende högre begålvad kast visar såväl den dagliga erfarenheten som adelsståndets uppkomsts historia, hvilken talar om de första adelsmännens vapenbragder och rikedomar, men ingalunda om några utmärktare förståndsgåfvor hos dem. Då Magnus Ladulås af politiska skäl ville uppdraga en bestämd gränsskillnad mellan adeln och de ofrälse, gjorde han aila dem till adelsmän, som ville och kunde underhålla en häst för kronans räkning. Våra äldsta adliga slägters anor bero således blott på den tillfälliga omständigheten att deras på denna konungs ud lefvande förfäder kunnat anskaffa foder till den fordrade hästen, då dessa i annat fall måst draga skatt och tunga för sina hemman, blifvit uteslutna från herredagarne och gått förlustiga om alla med frålseståndet förknippade herrligheter. Att många svenska män blifvit adlade för de stora tjenster de visat josterlandet är visserligen sannt, men att de