Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 1

um till hvad han anser passande för sina behof. Såsnart han nått öfversta steget af sin äregirighets trappa, gå hans sträfvanden ut på att förvandla sinekuren till en pension: för att istället för högst litet få alls intet att göra. En landtman har att kämpa mot regn, torka och allahanda sjukdomar, en köpman har kriser och oberäkneliga förluster; men den offentlige embetsmannens aflöning angripes hvarken af regn eller hagel. Revolutioner rasa omkring honom, men de röra honom icke. De som vilja aflägsna honom måste först tänka på huruledes de skola pensionera honom och hans familj. Ingen embetsman blir här ansedd oförtjent af pension. Jag har sett bedrägliga kassörer rymma med statens penningar, och likväl blifva försörjda för lifstiden sedan de återkommit, efter att hafva förstört de summor, de stulit från staten. Under hvarje regeringsform har denna absurda barmhertighet ständigt blifvit utöfvad mot publika embetsmän. Statskonstens hela teori har reducerats till lösandet af den enkla uppgiften, huruledes offentliga embeten bäst kunna ökas och utvidgas, en uppgift som icke var särdeles qvistig, då den blott bestod i att tillfredsställa det största antalet med möjigast minsta arvoden, så att arbetet stod i omvändt förhållande till betalningen. De dåliga regeringarne, under hvilka Italien så länge suckat, ansågo denna tillökning af publika embetsmin vara en ypperlig politik, i det de inbillade sig att alla dessa underhållstagare måste vara innerligt förenade med det system, under hvilket de njöto sådana håfvor. Men erfarenheten har visat att kärleken till lönen ingalunda medför trohet hos embetsmannen mot den furste, som sifvit honom den. Då det vid alla populära rörelser orubbligt stadgas att hvar och en skall behålla hvad han har, är följden den, at alla embetsmän äro villiga att bifalla hvarje ändring i förhållandena såvida den anses förenlig med deras arvodens säkerhet. Men vid sidan af embetsmännen och under dem finnas talrika sökande till deras platser, och dessas ifver efter politiska förändringar är långt större än de verkliga embetsmännens fruktan för sådana. Ilvarje revolution lemnar åt den nya regeringen tusentals personer till försörjning, och då de bestående embetena icke kunna tagas från deras innehafvare, måste olltså nya embeten, nya systemer, hela nya administrationsgrenar inrättas. Sålunda är hertigdömet Parma, hvilket under Marie Louise blott bestod sf två provinser, nu deladt i fem, oaktadt det förlorat Guastella. Det hade då blott två statssekreterare, men har nu 6 ministrar i hvarje provins, och hvarje sålant ministerium har en hel stab af embetsmän. Universitetet har till och med blifvit deladt i två. Följlen af alla dessa delningar är att platser blifvit skapade för de talrika sökandena. Sardinien med knappast 5 millioner invånare har icke mindre än 4 universiteter, neml. i Turin, Genua, Cagliari och Sassari. Om annexationsplanen utföres, skall den nya staen med 12 mill. invånare hafva, förutom de 4 nämnle univers teten, dessutom ett i Pavia samt i Parma, Piacenza, Modena, Bologna, Ferrara, Pisa och Siena, ller inalles 12 doktorsfabriker i full verksamhet. De provisoriska regeringarne hafva af alla krafter bemölat sig att gifva all möjlig glans åt deras resp. unlervisningsanstalter. Gamla professorer hafva blifvit vensionerade, nya anställda, och hvarje tänkbar ny vetenskap har blifvit försedd med motsvarande lärostolar. I stället för att inskränka sin versamhet till lott och bart en administration, hatva dessa provisoriska regenter slösat med grundlagar och dekreter, ula beräknade på att skapa nya afgifter till förmån ör enskilda personer. Det är lyckligt att således ula kunna få skäl att deltaga i det nationella jublet. tegeringen i Legationerna har utfärdat ett dekret, senom hvilket en sundhetskommission skall inrättas ör hvarje by i Romagna. Härigenom blifva genast mkring 200 nya embeten inrättade, hvardera med