Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 1

nold j:r, kompositören Randel, violinisten dAubert, den unge Rubenson m. fl. Nästan samtidigt med Roberg förlorade operan sin ypperlige kapellmästare Foroni, som komponerat musiken till fPAdvocat Pathelin; han är efterträdd af Lachner. Det var en njutning blott att få se Foroni anföra sin orkester, och jag påminner mig ännu med glädje det lugn, den säkerhet och öfverlägsna ande, som röjde sig i hela hans uppträdande på anförarepallen. De mörka, genomträngande italienska ögonen, som man i ett rum nästan ej kunde uthärda attse uti, och af hvilka man ofta kände sig liksom fixerad utan att man sjelf såg på honom, de voro Just på sin rätta plats i kapellet. Att Stockholms Opera sålunda intager en hög plats, det kan aldrig nekas; men denna scen kallas den lyriska i motsats till den dramatiska, om hvilken jag här egentligen vill tala. Och det är denna scen, den dramatiska, som lider af inhemska teaterlitteraturens brist på klassiska arbeten, samt är hänvisad till öfversättningarnes sfer — men hvilka öfversättningars? Den artistiske direktören hr Hylten-Cavallius måtte vara alldeles renons på vanlig simpel kännedom om Utlandets dramatiska litteratur; ty det inträffar nästan alltid att han, då han vill gifva någon utländsk författares, väljer det sämsta som finnes, d. v. s. han tager i hög. Sålunda ha t. ex. Roderich Benedix, Mosenthal m. fl. dylika blifvit framställda för publiken i sina sämsta verk — den sistnämnde just nu genom Deborah, känd af alla