Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 1

ett hof och en stab af offentliga embetsmän, i stor lek jemförliga med de stoltaste monarkiers. Till ocI med under det konstitutionella väldet i Piemont vori de publika verkens embetsrum öppna blott från kl 10 f. m. till 4 e. m.; men äfven dessa tivimar blefv så kringskurna genom den vigtiga sysselsättninge med frukosten, att det tjenade till intet att söka e1 embetsman mellan kl. 11 och 2, emedan statens vär dige tjenare under denna tid antingen var sysselsat med sin frukost eller var stadd på väg till eller frår restaurationen. Embetslifvet är i Italien en sinekur ett prebende, som sätter en man i tillfälle att lefvz af den publika välgörenheten. Den italienska lättjar är organiserad efter principer, hvilka öfvergå tran alpinska nationers begrepp. De lägre klasserna äre strängt arbetssamma, men i Italien älskar ingen arbetet för dess egen skuld, och de högre klassernas och mellanklassernas hela lycka består i att vara fritagna från den lott, som tilldelades Adams barn, då ban drefs ur Eden. Den italienske gentlemannen stiger upp om morgonen på en tid desto senare ju större anspråk han har att anses gentil. Till och med arbetet vid hans toilett ombesörjes af andra händer. Såvida han ej har någon kammartjenare lemnar han sitt ruskiga logis, som saknar både vatten och eld och går ut fullt påklädd, men hvarken tvättad eller på något sätt putsad. Han styr sina steg till en rakstuga, der han måhända kan få vänta en timme till dess det blir hans ordning att behandlas af barberaren. Denne kommer då med en skål vatten och tvål och ombesörjer med behändiga fingrar hans tarfliga rengörning, under det barberarens lärling borstar hans hatt och kläder. Barberstugan är om morgonen hvad apotekarens butik är om aftonen och kafeerna hvarje tid på dagen — ett ställe att fördrifva tiden på, en mötesplats, en klubb för politik, dåligt skämt, tomt prat och skandaler. Jag har sett en populär Figaro i Bologna, hos hvilken tjogtals af dandies väntade många timmar af morgonstunden att deras tur skulle komma. Från frisören är det blott ett steg till kafeet, der den parfymerade snobbjocken sätter sig på bänken utanföre, under det skoputsaren fulländar hans toilett genom att blanka hans stöflor. Emellertid är frukosttimmen inne, derefter får man sig en cigarr och litet kallprat; så en blaserad promenad under portikerna, hvarest man djerft tittar under damernas hattar; ett eller två besök hos några skönheter; derpå följer middagsbordet, återigen cigarrer, is, teater och prat, prat, prat dagen i ända. — För att föra detta angenäma lif behöfver en Italienare, hvilken är, såsom ni6 bland tio af dem, ogift, blott en inkomst af från 500 till högst 3,000 francs. Ingen utländning kan fatta till hvilken grad en italiensk ungkarl vill umbära och svälta, hvilka obeqvämligheter han vill finna sig i, allenast för att tillförsäkra sig den oskattbara välsignelse, som, enligt hans åsigt, är förbunden med en existens utan sysselsättning. Men alla äro naturligtvis ej födda med ens 500 fres årlig inkomst; man måste således hitta på något sätt att skaffa sig den. Många pröfva sin lycka i publika embeten. Det finnes intet som i Italien kan fås så billigt som det man kallar en bildad uppfostran: doktorer, ad-okater och lärdt folk af alla slag riktigt regna öfver staten, alla fordrande dagligt bröd, utan att göra minsta försök att sjelfva skapa sig en ställning. De bry sig icke om huru många år de skola tjena som underordnade, eller huru länge de som sådana skola arbeta för sina förmän: hufvudsaken är blott att få in spetsen af kilen, att komma in i ett statens embetsverk och der försäkra sig om en plats, lika godt om denne skulle vara i baktrappan eller förstugan. När man blott först ir inkommen. är ställningen genast lysande, och staten stannar i oändlig förbindelse till den förhoppningsfulle unge mannen. Han smickrar och kryper för sina förmän till dess han uppbringat sitt salari