Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 1

Det är märkvärdigt att se hvad denna scen ka åstadkomma i afseende på utstyrselns prakt; den stå i detta fall i jemubredd med verldens första teatrar liksom dess dekorationer äro riktiga mästerverk i sit slag, isynnerhet de som äro utförda af den nylige alltför tidigt bortgångne Emil Roberg, en framståen de talang, begåfvad med en fantasi och en skapand kraft, som söker sin like. Hans vargklyft i Friskyt ten är af det mest storartade man kan tänka sig — den fantastiska hemskhet, som hvilar öfver den vild: jagtens tåg genom luften, slutscenen, der hela klyfta med trädstammar och klippstycken tyckes störta till sammans, kan icke beskrifvas. Såsom ett egendom ligt drag af fin känsla för det sköna, hvilket ma vill tillägga denne man, vill jag här äfven om nämna det sätt, hvarpå slutet af Mozarts opera Doi Juan der gifves. I stället för den obehagliga oci pinsamma anblicken af helvetets eld, försvinner nem ligen Don Juan med kommendanten genom golfve under musikens sista vilda ackorder, och hela bygg naden sjunker tillsammans — väggarne störta in, ta ket brister sönder och en massa murbruk betäcke scenen — hvarefter mellan de på scenen liggande ru inerna det månbelysta landskapet visar sig i hela na turens och nattens stilla lugn — en herrlig, skön mot sats till den lastfulles dystra undergång. Denna teater har ännu, likasom under Gusta III:s tid, sin egentliga betydelse såsom opera. Sven