Göteborgsposten – 2 november 1859, sida 1

Förtjenar Italienska folket våra sympatier Med lifligt intresse har hela den bildad verlden följt händelserna i Italien, och de för tryckta nationaliteternas önskningar och strif vanden hafva öfverallt, tillochmed i det de spotiska Ryssland, väckt varma sympatier. Des sa hafva varit det bästa vittnesbördet om in nevarande århundrades ande och rättskänsla Ett folks enhälliga önskan att för alltid af skudda de fjettrar, hvilka hittills hindrat dess fria och sjelfständiga andliga utveckling, hu blifvit den civiliserade verlden en helig sak för hvars vördnadsbjudande blickar revolutionen ej vågat framkrypa ur sitt mörka göm sle, och för hvilken suveräniteten kastat sit! svärd i krigets vågskål och är beredd att andligen kämpa vid diplomaternas gröna bord Redan tvenne gånger under innevarande år har europeiska politiken lyssnat till och bifallit ett folks önskningar (i Donaufurstendömena och Serbien); men skall klöfverbladet fullt utvexa under innevarande år? Det är en fråga, som endast tiden kan lösa. Det deltagande man skänkt Mellan-Italien har öfvergått till verklig beundran öfver dess lugna och värdiga hållning, och denna beundran har blifvit så partisk och ensidig, att man måhända glömt att göra sig den frågan: är italienska tolket moget för och värdigt en styrelse etter dess egen önskan? Grefve Anvitis gräsliga mord i Parma tillropade verlden ett: gif akt! hvilket äfven öppnat beundrarnes ögon för medaljens frånsida. Det är alltid godt och nyttigt att se en sak från två sidor, först derigenom bildar man sig ett riktigt omdöme. Vi återgifva derföre här en rätt märklig korrespondens från Parma till Times. Den framställer en liten interiör, hvilken troligen ej är så ljus, som mången läsare önskat; men vi böra härvid erinra, att om äfven brefskritvarens skildring af tillståndet ej är utan sånning, står den dock i skarp motsats till andra skildringar derifrån i de engelska tidningarne. Det troliga är nog, att brefskrifvaren sett det gråa allt för grått. Så här lyder hans meddelande: Folket i Mellan-Italien har god vind, och det skyndar äfven att begagna sig af densamma. Det är motbjudande att se dess snikna egennytta, som är blandad med ett högst ringa mått af sann patriotism. Revolutionen är en mjölk-ko, som suges af hundradetals hungriga intriganter. Under Frankrikes blodiga dagar år 1793 sade man, att revolutionen uppåt sina egna barn; här är det modren som uppätes af barnen. Med fräck oförskämdhet och oblyg närgångenhet utsuges statens must och merg till sista fibern. De mest rättskänslige maktinnehafvare, hvilka kunna berömma sig af att vara helt och hållet oegennyttiga hvad dem sjelfva angår, taga dock för sina vänners skull del i denna skamliga offentliga plundring. Låt denna provisoriska regering änuu herrska några få månader, och dessa provinser skola hafva offrat sitt hjertblod till sista droppen. Ivarhelst ett offentligt embete blir ledigt, dit strömmar genast ett tjog af anspråksfulla sökande. Der ej något embete är ledigt, der måste ett sådant skapas, antingen genom att pensionera den person, som innehar det, eller genom att dela det i två, tre eller tio andra, eller ock genom att pålägga några nya skatter, hvartill nya embetsmän behöfvas. De öfverdrifna lönerna och pensionerna voro under den despotiska regeringen en af dessa små staters största bördor. En italienares arfsynd är lättja, och en offentlig anställning är ju icke allenast en lättja med värdighet, utan äfven en lättja med inkomster. Dessa små furstendömen med 500,000 menniskor hade REK TTT