Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 1

rytande föll han. Lyckligtvis glömde jag ej den gamla jägareregeln att framför allt annat ladda på nytt. Men knappt hade jag instött kulan förrän björnen åter reser sig upp. Men! — jag kan ej finna någon knallhatt! Jag söker och söker — i alla fickor. Ingen knallhatt. Jag skulle gerna velat utbytt en ordensdekoration eller en titel mot en knallhatt, ty björnen stod nu fullkomligt upprätt framför mig och afbröt i sitt raseri grenar och träd. Emellertid retirerade jag från trädstam till trädstam, ständigt sökande efter en knallhatt, hvilken det i detta ögonblick var vigtigare för mig att finna, än det någonsin var för en lärd att finna den vises sten. Ändtligen hade björnen fått ordentlig syn på mig och gick högt rytande med öppnadt gap rakt emot min olyckliga person. Detta ögonblick begagnade jag för ate sända honom skrotskottet rakt i fysionomien, och detta syntes något litet hafva döfvat honom eller gjort honom ondt i ögonen, ty han föll åter ned på framtassarne. Snabbt sprang jag åter bakom ett tjockt träd och nu kände jag — o glädje! emellan mina fingrar en i jagtväskan löst liggande knallhatt. Hastigt påsatte jag den, och då björnen åter reste sig till angrepp, träffade honom den andra spetskulan midt i pannan och sträckte honom till jorden. Under en hetsjagt hade jag med en björninna ännu ett dylikt äfventyr. Gömd under ett i en bergssluttning liggande omkullblåst träd, hörde jag i närheten ett brummande och såg framför mig en ännu