Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 1

de han utropa mitt namn och sedan utstöta det skr hvilket jag hört förut. Det var mig klart att ha hyste något ago till mig; hvarföre, det visste jag ej ty han kunde ej hafva upptäckt min hemlighet. On han hade gjort det, skulle han redan för längeseda hafva plundrat min låda. Likväl förmådde mig den na tanke att under natten flytta skatten till det ställ hvarest den unga fransyskan befann sig. Der höl jag mig för det mesta äfven sjelf, och sökte nu at gifva lugn åt mina tankar genom att sköta och vård: min stackars följeslagerska. Da hon en gång öppna de ögonen liksom för att söka efter sin förra beskyd dare, ryste hon till och vände med ett bedjande ut tryck sitt ansigte emot mig, liksom om hon trott at jag ännu hade makt att rädda hennes far. Men vi andra tillfällen, äfven då hon var medveten af mit vård — såsom då jag fuktade några skorpor tills de blefvo mjuka, och törde till hennes mun — tycktes hon hafva förgätit ställets fasor. Timma efter timma kände jag huru ett intressc för denna flickas öde vexte upp inom mig, tills de blef en känsla, djupare än jag någonsin förut kännt Jag inskränkte så mycket som möjligt mitt eget be gagnande af mitt lilla förråd, på det att jag måtte kunna uppehålla henne desto längre. Jag betraktade hennes ansigte under det att hon låg och sof, och det syntes mig så skönt, att jag understundom föreställde mig, att mina lidanden åstadkommit detta slags yrsel, i hvilken skeppsbrutna understundom bruka se