Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 1

Iter det bland dem, som för kort tid sedar förkättrade alla olika tänkande medkristna. Under denna revivals första obemärkta period förspordes icke dessa märkvärdiga fy siska fenomener, som nu så ofta beledsagu sinnesförändringen, och som föranledt åtskilliga vanställande skildringar af de utomordentliga händelser som föregå. Men sedan den spridt sig till Aloghill och Ballymena intrält. fade det att ett stort antal af de personer som bevistade de offentliga gudstjensterna och bönesammankomsterna derstides, plötsligt gre. pos al en outsäglig själaångest och blefvo stricken down (fällda till marken) samt måste bäras till sina hem. Detta hände lika ofta vid de gudstjenster, som höllos under bar himmel som inom kyrkorna och kunde således ej förklaras genom ställets qväfhet och hetta. Icke heller kunde det tillskrifvas presternas bemödanden att lägga an på känslorna, ty dessa hade år ut och år in i flera decennier predikat för sina församlingar utan att göra något synnerligt intryck på dem förrän då. 1 Belfast, Londonderry och Coleraine — många andra städer och byar att fortiga — blefvo hundratals personer på detta sätt af en osynlig makt fällda till marken; och sedan voro dessa oförmögna oftast för flera dagar att gå eller sitta uppe. En resande berittar att han vid en gudstjenst stod och förargade sig öfver prestens liflösa och enformiga föredrag, då det plötsliga utropet af: O Gud, förbarma dig öfver min själ! och flera personers störtande till marken vittnade om det intryck framställningan gjort. En beskedlig prestman berättar att en predikan, som han åtskilliga gånger hållit utan att i ringaste rubba sina åhörares sinnesjemnvigt t och sjelfförtröstan, nu haft den verkan alt den ene efter den andre af dessa fallit till jorden och anropat Gud om förbarmande, förlorande förmågan att sjelf lemna stället. M:r Moore, kyrkoherde i Ballymeno, skildrar detta märkvärdiga fenomen sålunda: När syndaängsten stigit till sin höjd, är personen så svag att den hvarken kan sitta eller stå, utan måste knäböja eller ligga. Många af de bottärdiga här i staden och i graunskapet ha blifvit fällda till marken så plötsligt som om de träffats at ett bösseskott, och ha fallit ned lika vanmäktiga och förlamade som om detta varit förhållandet. De falla med ett högt jemmerrop — några med ett vildt skri af förfäran — de flesta med den innerliga, allvarliga bönen: Herre Jesus, förbarma dig öfver min själ! Hela kroppen skältver som ett asplöf; det är som låge en outhärdelig tyngd på bröstet; de erfara en känsla af gqväfning och endast en högljudd, ifrig bön om befrielse kan bringa dem lindring i detta tillstånd. Vanligen förtfar detta kroppsliga lidandet och själsängsten tills de kommit till någon förtröstan på Kristus. Då förändras ögonblickligen utseende, röst och åtbörder. Detta uttryck af själsqval och förtvitlan lemnar då rum för ett annat af tacksamhet, fröjd och tillbedjan. Talet och blickarne: och den förfärliga inre kampen, som återspegla sig 1 det yttre, röja att de äro inbegripna i en kuwup på lif och död mot den gamle ormen, såsom de sjelfva också sedan uppgifva. ngestsvetten betiäcker deras anleten; sjelfva håret är fuktigt. Några genomgå denna kris Hera gånger, andra blott en. De ha ingen matlust; många äta intet på flera dagar. När