Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 1

blicket hörde jag ett klagoljud ettdera från fransman nen eller hans dotter. Träffad af en känsla af med ömkan, hvilken jag fruktar att jag i min sjelfviskhe ej förrän nu kännt, kröp jag upp till det ställe hvar est de lågo och såg der hvad som skulle kunnat rör: ett ännu hårdare hjerta än mitt. Mannen låg tillba kalutad mot masten död och redan kallnad, medar hans följeslagerska, som synbarligen af honom blifvi insvept i en rock och en hög af segelduk, ännu va vid lif. Det var hennes suckar jag hört. Ilon kun de omöjligen under några dagar hafva ätit något, ce heller under ännu längre tid hafva fått något vatten utom de få regudroppar hvilka de måhända sawlat segelduken. Jag vände om och kröp ned till min lå. da, hvarest jag ännu hade några biscuits, ett stycke rått kött, några plommon, en butelj, på botten innehållande litet rom, samt en annan liten butelj med vatten. Jag fuktade hennes läppar med några drop. par sprit och vatten sammanblandade i flatan af min hand. Efter en stund återfick hon litet lif, ehurn ännu känslolös — och lyckligt var det. Ty då jag såg att fransmannen var fullkomligt död, fann jag mig föranlåten att kasta honom i vattnet. Den unga flickan förblef några dagar i ett svagt, till hälften sanslöst tillstånd. Under denna tid fortfor tjockan, så att jag var skyddad för gamle Ephraims förskräckliga blick; emellanåt hörde jag dock hans röst. Genom hvilka fasansfulla medel han uppeböll lifvet, kunde jag endast gissa. Ibland bruka