Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 1

syner, som håna deras rysliga öfvergifna tillstånd. Men för det mesta slöt jag mig till henne med ingen I annan tanke än den, att frälsa henne från döden. Det föreföll mig som hade jag, då jag gömde mina förråder, blott varit ett omedvetet redskap i Guds hand att rädda henne från den död, hvilken blifvit våra olyckskamraters öde. Ibland kom den idten på mig att om hon blefve räddad, hon måhända skulle erinra sig att det stått i min makt att ädda hennes fars lif — att jag hade sett hans lidanden och ändock hållit min hand tillbaka. Skulle detta komma henne att hata mig? Denna tanke gjorde mig mer olycklig än Jag kan beskrifva; någonting sådant syntes mig nu förfärligare än sjelfva döden.