Göteborgsposten – 19 oktober 1859, sida 1

RR ————A——————— AK mottogs. De gamla leendena återvände, det fordna intagande sättet kom åter. Vi äro ånyo vänner, sade hon utsträckande sin hand, men vi voro aldrig fiender. Och aldrig skola vi blifva det, sade jag. Hvem kan veta det, sade hon. Mondieu, ni såg på mig i går med en så elak blick, att jag riktigt blef rädd. Verkligen? svarade jag helt förtviflad öfver min egen nedrighet. Nej, det kan ej hafva varit möjligt! Det gjorde ni verkligen. Det var då icke på er utan på gamla Tourlon. Detta blef begynnelsen till en vänskaplig dispyt, hvilken alldeles återställde den fordna harmonien. Jag sade: Apropos, jag har på morgonen fått bref -affärsbref — hvilka jag frukar skola påskynda min afresa. Jag måste tänka på att bege mig i väg i morgon eller öfvermorgon. Jag hade visserligen ingen så angelägen orsak till skyndsamhet, men jag ville se huru hon upptog detta meddelande. Var det möjligt — spred sig ej en liten skugga af rodnad öfver hennes kind? Mon dieu! och ni måste verkligen resa? sade hon slutligen. Hvilken otnr. Jag måste det verkligen, sade jag, och, var öfvertygad derom, med oändlig saknad — de lyckliga timmar jag tillbragt i denna lilla gömma skall jag aldrig förgäta; — ej heller kan jag glömma — —