Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

REX XXX — s———— —m—————E—————— EE Men om Sardinien och Central-Italien ic. ke hade nog sjelfförtroende för att adoptera en djerf politik, så borde vanlig försigtighet förmått dem att utveckla sina militära resurser, på det de måtte varit beredda att betjena sig af första gynnande tillfälle; och det är den oförklarliga försumligheten i detta hänseende, som i hela Ofre Italien väckt en storm af förbittring mot den nuvarande sardinska ministeren, — isynnerhet mot konseljpresidenten general Della Marmora. Missnöjet är allmänt, och det ger sig luft i alla samtal och i alla tidningar. Med den takt, som leder folket vid kritiska tillfällen, liksom instinkten djuren, SySselsätter man sig här icke mera med den inre politiken; ingen tänker på kamrar och parlamentariska diskussioner; ingen bekymrar sig om den långsamhet, hvarmed organisationen af Lombardiet framskrider. Alla känna att det är någonting, som är vigtigare för deras syftemål — Italiens enhet och oberoende — neml. organisationen af en aktningsbjudande militärisk styrka. Äfven om icke någon förening med Central-ltaliens länder vore i fråga, hade man väntat att Sardinien skulle gjort hvad det kunnat för deras militära organisation. En korrespondent i Florens har berättat huru dermed tillgått, och jag behöfver blott tillägga att man allmänt beskyller den piemontesiska regeringens likgiltighet, att icke säga bristande vilja för det otillfredsstiällande resultatet. Alla länderna söder om Po väntade ledning och impuls från denna regering och man ansåg det åligga kämpen för Italiens oberoende att ställa sig i spetsen för dem. Och det tycktes som om regeringen sjelf insett detta, då den sände general Fanti dit. Men om man kan anföra politiska konsiderationer som skäl för dess uraktlåtenhet härutinnan, kunna sådane ej förklara att trenne månader efter Lombardiets befrielse de nationella trupperna ej ökats med en enda soldat. Allt hvad man gjort är att man reducerat de fem lombardiska regementena, som Garibaldi bildade, till två och sändt tvenne piemontesiska officerare att kommendera dessa. AÅfven de 10,500 lombarder, som återkommit från Österrike ha hemförlofvats. Under det att sardinska krigshären icke erhållit någon förstärkning från det nyss eröfrade landet, har den sjelf undergått en betydlig minskning genom den för kriget utskrifna reservens hemförlofvande, så att Sardinien har nu, sedan det blifvit förenadt med Lombardiet och fått rätt att disponera hertigdömenas, Toskanas och Romagnans stridskrafter, icke mer än två tredjedelar af den arme, det uppställde under kriget; och detta förhållande till, då Österrike har 250,000 man förlagda i Venetien, och då så många frågor ännu äro oafgjorda. Orsaken härtill är ej svår att finna. Ingen klandrar konungen; han är så populär som någonsin, om icke ännu mera, både hos sina gamla och nya undersåtare, men de flesta ha haft tillfälle att studera premierministerns egenskaper, och dessa förklara allt. Föreställ er att en minister i Darmstadt eller i Hessen-Cassel blir premierminister i det tillkommande förenade Tyska Fäderneslandet; det är sannolikt att han då söker förvandla detta till Hessen-Cassel eller Darmstadt. Redan under kriget gjorde den tappre generalen och hans anhängare — hvilka dock icke ens i armeen äro särdeles många — allt för att förekomma bildandet af en nationell