Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

ningar, som korsade hvarandra omkring mig — uton mig — och hvilka, såsom jag nu kunde förstå, hittills hade blifvit undertryckta af respekt för främlingen Äfven le Cure blef mindre uteslutande upptagen af sir sjukdom och lät höra ett och annat skämt. Tourlor med kamrösten tumlade hvalfisklik om i idel munter het. Jag kände mig litet ångerköpt; men det val bättre som det var. Då sällskapet bröt upp hviskade man en hel hoj i hvarandras öron och talade i små grupper. Vid hvad tid? Ni kommer naturligtvis, Monsieur le Cu rå. I Madames eget rum? Så roligt det skal bli! sådane voro de ord, jag hörde. Nu kom le Cu rå med hemlighetsfullt sätt till mig. Monsieur infinner sig, naturligtvis? Hvarvid? frågade jag. Vid Madames lilla fete, sade han. Jag har ingenting hört derom; har ej emottagi någon bjudning. Hvilket beklagligt misstag! Det är rysligt och böi bli rättadt! sade den gode mannen nära nog ångest fullt. Bah, Monsieur le Cur, inföll Tourlon, son stod straxt bredvid. Bjudning behöfs ej. Madamt blir utom sig af glädje att se hvarenda en. Det skulle i alla fall bli mera en regle, sade le Cur ännu orolig. Vänta, jag skall rangera der saken på ett ögonblick.