Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

ser blifvit grundade, tycktes vara utdöd; inger ville blifva efter, och så snart ett land va befriadt från förtrycket och hade blifvit sin e gen herre, skyndade det att sluta sig till de land och den dynasti, som tagit det första och det farligaste steget. Det var en stolt ställning för ett så lite land, men det var icke utan faror. Hade också det kejserliga programmet förverkligats och hela Italien blifvit fritt alltifrån Alperna till Adriatiska hatvet, och hade den kejserliga välgöraren med exempellös oegennytta återvändt med sina legioner till Frankrike, så skulle det i alla fall varit ett herkulesarbete att förena och organisera de ditintills skilda länderna, för att genom italienska stridskrafter bibehålla framdeles hvad som förvärfvats med en fremmande makts bistånd. Huru mycket svårare men också mycket ärofullare blef denna uppgift efter freden i Villafranca. Hvad som gjordes var blott nätt och jemnt tillräckligt för att gifva italienarne någon utsigt i striden, ifall de fattade ett fast beslut att göra för sig sjelfva hvad de dåraktigt nog hade väntat af andra. Deras fjettrar voro brutna, och kejsaren sade sjelf i sin andra milanesiska proklamation att de sjelfva skulle fullborda verket. Två månader ha förflutit sedan dess — två månader af en dyrbar tid — och huru har man användt dem? Som om gudarne aldrig varit böjda att gynna den djerfve. Zirricherkonferensen, som skulle besegla Villafranca-traktaten, framsläpade sitt gagnlösa lif, liksom uppmanande italienarne att handla eller bereda sig för handling. Ögonblicket var inne för Piemont att ställa sig i spetsen för Italien, och det nationella partiets blickar voro riktade mot Turin. Men, som jag sade nyss, Turin sofver eller är i ett tillstånd af somnambulism; det är orörligt eller underkastadt den store magnetisörens inflytande. Det är som om all kraft och beslutsamhet hade lemnat kabinettet med Cavour. Om man läser de svar, som deputationerna från Toskana, hertigdömena och Romagnan erhöllo, kan man lätt sluta till det öfriga. Öfverallt råder samma håglöshet och obeslutsamhet, samma feghet och trångbröstade uppfattning. Naturligtvis kan ingen dölja för sig sjelf Sardiniens grannlaga ställning vis-å-vis dess mäktige bundsförvandt, till hvilken det står i så stora förbindelser, och som det icke kan förolämpa utan största fara för sig sjelf; men just i denna ställning är djerfheten den bästa politik. Den styrker vännernas förtroende och imponerar på fienderna, under det att ett motsatt handlingssätt ingifver de senare mod och de förra fruktan. Men djerfhet af detta slag förutsätter föresatsen att med handlingar och uppoffringar bekräfta sina ord. Då Öfre Italien ådagalade en sådan entusiasm, skulle Sardinien på dessa tvenne månader kunnat samla en här af 1530,000 man. Det skulle, enligt min öfvertygelse, hvarken lidit brist på soldater eller penninsar. Och hvad hade det riskerat, om det uan alla omsvep samtyckt till föreningen med Central-Italiens stater? Icke ens en så mäksig man som kejsar Napoleon skulle ha våsat att till den grad trotsa den allmänna meningen i Europa, att han vändt sina trupper not sin bundsförvandt. På sin höjd kunde nan ha återkallat dem och lemnat italienarne it sitt öde mäktigare och enigare än de vait någonsin förut.