Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

har skänkt mig buketter utom ni, Monsieur. Fi donc, sade hon, skakande på hufvudet, ,huru kommer de sig. Pardieu! han måste ha förlagt den, sade Ma dame Tourlon, ty jag såg honom med egna ögor plocka en dylik. Detta var sannt; men det var innan jag kommi till det visa besutet i trädgården. Jag hade orätt i att plocka blommorna, sad jag med en kall stirrning. Jag måste anhålla on Madames förlåtelse. Hvad det beträffar att det äl Madames namnsdag var jag tills nu derom okunnig — jag är ej bland Madames intima. Garqon, tag hi af det Volnay jag fick i går. Kom ihåg, samma sort. Den stackars lilla qvinnan såg sårad ut! men de var ju första steget att åstadkomma ett tillbörligt af stånd emellan oss. Jag kände med mig sjelf, all under det jag kritiskt smuttade på Volnayvinet, hurt alla måste hafva beundrat min kraftfulla aplomb Men Madame tog mig, med sina landsmäns takt, ge nast på rätta sidan och så som jag önskade blifv: tagen. Hon bortlade det förtroliga sätt hvilket så mycket hade förtretat mig, då jag på förmiddager begrundat vårt förhållande. Hon blef åter värdinna och jag gäst. Nå, var nu icke detta i alla fall så son sig borde? Under återstoden af middagen ble jag behandlad med all möjlig ceremoni. Jag had det nu som jag ville och ändå — det var verklige: litet förargligt att höra alla dessa infall och anspel