Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

I ——— ———— omgifva Piazza del Castello, och till Via de Po, hvarest han, enligt uppgift, skall få s menniskor. Ar det nog tidigt om morgoner får han se en mängd pigor, som göra inkö för dagen och här och der en sporadisk kri nolin, som tydligen ämnar göra en tur genor butikerna, samt några svarta rockar på välj till kafeerna, hvarest skall frukosteras. Sed nare på dagen försvinner helt och hållet de första elementet, och det sista — svartroc karne — tillväxer, så att man om aftnarn får se dem tåga fram och tillbaka i ordent liga processioner. Men om morgonen likson under den öfriga dagen är rörelsen automat lik och enformig, så att det nästan ser ut son om en särskilt förädlad menniskorace hade till kommit för att lefva och röra sig i denna si stilla och regelbundna stad. Här finnes hvar ken Londons brådskande, verksamma och drif tiga menniskoskara, hvars liflighet smittar de mest flegmatiska temperament, eller de pari siska bulevardernas muntra och lefnadslusti ga flanörer. Här finnes hvarken verksamhe eller glädtighet utan endast en allmän håg löshet, ja, jag kunde säga tomhet, som gör at man tycker sig vistas i en stad bebodd a idel somnambuler. Äfven de skaror, som on aftnarne samlas utanför kaffeerna ha detta då siga utseende; man börjar slutligen hysa med: lidande med tidningskolportörerna, som få fängt bemöda sig att med sina gälla röstei väcka staden ur dess halfslummer. Om Turin har detta utseende midt under en säsong — och hvar och en, som ej ä född i denna stad skall bekräfta det — kan man lätt föreställa sig hurudant det är vid denna tid på året. När jag sist var här, hade staden erhållit ett slags galvaniskt lif at trupprörelserna och af de plötsliga verkningarne af freden i Villafranca. Allt hvad som återstår häraf, består i stycken, som musikkårerne spela, när nationalgardet går om morgnarne att tjenstgöra utanför kastellet, och när trupperna om aftnarne återvända från deras exercis på Piazza dArmes. För öfrigt tyckes det, som om den ovanliga rörelse, som herrskade här under kriget, har framkallat en reaktion, som i förening med hettan och den s. k. döda säsongen gör Turin ännu mera sömnigt än det vanligen är. Och detta är helt naturligt. Turin är en stad utan allt annat lif än det, som den erhåller genom hofvet och dem som stå i förbindelse med detsamma, neml. aristokratien och embetsmännen. Utan den artificiella impulsen ofvanifrån skulle den vara en by. Det är regeringen, som gifver Turin dess karakter; det är i följd af sin ställning som hufvudstad som denna stad lefver, och Turin representerade säkerligen aldrig bättre än nu den piemontesiska regeringen. Piemont hade framträdt dristigt som kämpe för Italiens enhet och oberoende, då det tvenne gånger under en tidrymd af tio år för detta ändamåls vinnande satt sin existens som sjelfständig stat på spel. Vare sig att ärelystnad eller patriotism var bevekelsegrunden dertill, så var följden af denna politik omisskånnelig. Detta lilla konungarike hade satt sig i spetsen för den italienska rörelsen, och öfverallt der italienska språket talas erkännes Sardinien som den nationella sakens ledare. Det var som om de med sitt exempel ryckt alla med sig. Man förvånades allmänt öfver att den anda af trångbröstad provincialism, hvarpå så många hypote