Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

Jag skulle önska att hålla laglig undersökning angående detta, att hafva honom uppgräfd och innehållet af hans estomac lagdt i en retort och analyseradt af en professor. Dessa ljufva små fransyska fruntimmerssjälar hafva i alla tider varit farliga. Hafva vi ej last om dem i noveller? Alla dessa leenden och intagande fasoner voro blott snaror och falluckor. Också, främling, säger jag ännu en gång: var på din vakt! Blotta tanken härpå kom mig att blekna. Jag hade ej betraktat saken i uetta ljus förut. Ungdomen är alltid oförsigtig, och här stod jag nu på randen af en afgrund. Dessa tankar fyllde mig med fruktan och misstro. Jag återvände hem mycket dyster och med någon liten blygsel öfver mig sjelf. För framtiden skulle varsamheten leda min väg. Ack dessa ljufva retande varelser med fransysk smekande tunga födda af fransyska farliga mammor, äro endast lika många sirener, som locka en i förderfvet. Så att då middagen kom, och med den hela gårdagssällskapet hos la Cure, lagkarlar, handlande, lagkarlars hustrur och Madame sjelf i en drägt, utmärkt till smak och fullkomligt olika gårdagens (äfven de små halfstöflarna voro af annan färg), insvepte jag mig tätt och ogenomträngligt i ett kallt och frånstötande sätt, visserligen ej bristande i tillbörlig aktning mot de öfriga, men så torr som ett hyfvelspån. Visste ni ej att det i dag är min namnsdag? sade Madame strålande af leenden. Hela verlden