Göteborgsposten – 15 oktober 1859, sida 1

Jag anhåller, sade jag med värdighet, att ni ej tar något steg i det afseendet. Jag skulle i alla fall ej kunna infinna mig. Men han var redan gången och talade nu med Madame i andra ändan af rummet. Nåväl, jag kunde ju en kort stund se på — blott en fjerdedels timma — utan att derigenom nedsätta min värdighet. Man bör alltid rätta sig efter landets vanor. Den gode mannen förklarade med mycket allvar svårigheten för Madame. Ilon höjde leende på axlarne och sade: Han är välkommen, om han behagar och — Låt det bli så Monsieur le Cur. Det der lät i alla fall ingalunda inbjudande. Jag var upptagen på annat håll och sålunda förhindrad att antaga den vänliga bjudningen. Jag hade lofvat — mig sjelf en promenad — eller någonting annat eller i sjelfva verket ingenting. Jag var förargad öfver Madames kalla, fransyska behandlingssätt och ändå var intet förhållande mera önskvärdt än just ett sådant. Ja, oändligt önskvärdt! Klockan var omkring nio, då j i de trån en tråkig promenad. Jag gick uj tsen af den höga kullen för att se den ry 2 utsigten; men jag hade varit der många gånger förut för att beskåda samma vy, så att den hade nu blitvit litet enformig. Jag gick ned på andra sidan af kullen för att se miniaturvattenfallet, hvilket hölls för att vara ett af de mest förtjusande föremål i, hela nej