Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

— ————— —IXIS———— ns .-.wesow tänkt realisation i stort af wienska kabinettets illistiga påfund att understödja påfven och erkehertigarne genom till italienare förklädda österrikare? Detta blefve ju, trots de italienska uniformerna, just en sådan intervention, hvars möjlighet han förnekat. Eller har han verkligen ett enda ögonblick kunnat förmoda att hertigdömena skulle uppoffra sig sjelfva för att tillvinna Venedig det otillförlitliga löftet om en skonsammare behandling? Dessa och dylika frågor gör man sig dagligen, och det är icke osannolikt att kejsaren skrattar i mjugg åt det hufvudbry han vållat italienarne och deras kannstöpande vänner. Vi tro också att man fäster alltför mycken vigt vid dessa Monitörsartiklar. Napoleon III betjenar, liksom Talleyrand gjorde, sig af orden för att dölja tankarne. Ett nytt bevis derpå lemnar hans förnekande af sina bemödanden att göra sin älskade kusin, prins Napoleon, till konung af Etrurien. Ty hvem kan väl betvifla att, alltsedan kriget mot Österrike beslöts i Plombicöres, detta har ingått i de kejserliga planerna? Då han uppträdde som den italienska frihetens och nationalitetens riddare och åter använde dessa fraser, hvarmed han i sin ungdom gjort furore i carbonariklubbarne, afsåg han blott att befrämja de franska, eller, rättare sagdt, de bonapartiska intressena. Han ville befria italienarne från det österrikiska oket, men endast för att låta dem böja sig under det franska. Han ville efterträda Frans Josef i herraväldet öfver Italien, och derföre uppmanade han italienarne i bevekliga proklamationer att gå man ur huse, för att strida mot de hatade förtryckarne. Många af de italienska frihetsvännerna dårades af hans fagra tal; men andra, som misstänkte de planer, hvilka han dolde under den italienska nationalitetens täckmantel, blundade, emedan hans uppträdande mot Österrike gynnade deras patriotiska sträfvanden. De funno sina aningar bekräftade, när han efter Lombardiets eröfring och tillintetgörandet af det österrikiska inflytandet i Central-Italien slöt fred i Villafranca och tycktes med ens förvandlas till en afgjord motståndare af de italienska enhetssträfvanden, som gingo ut på att förena Central-Italien med Sardinien under Victor Emanuels konstitutionnela spira. Kejsarens politik har, alltsedan denna fred slöts, varit afgjordt fientlig mot denne hans dittilsvarande bundsförvandt, ehuru denne varit klok nog att hålla god min i elakt spel och tala om den högsinnade kejsar Napoleon som den italienska frihetens mäktige och oegennyttige beskyddare. Italienarne ha på allt sätt sökt hålla beskyddaren vid godt humör; de ha upprest statyer åt honom, firat hans namnsdag med illuminationer, fester och tal, samt sändt honom deputationer, som på det vältaligaste framhållit hans förtjenst om den nationella saken. Men de ha ej förstått eller ej velat förstå att en man sådan som Napoleon III fordrar tacksamhetsgärder af annat slag. Kejsaren har låtsat bevaka erkehertigarnes rättigheter och han har riktat skarpa förebråelser till Central-Italiens folk för den envishet, hvarmed de motsätta sig sina gamla förtryckares restauration. Vi säga slåtsat, ty vi äro fullt öfvertygade att, oaktadt det officiella ogillandet, denna envishet är honom särdeles välbehaglig och fullkomligt påräknad, samt att det blott är beslutet att ingå en förening med Sardinien, som väckt hans höga