Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

Detta var en mördande häntydning på grisettelementet i Madame Faquinets sociala ställning. Hon nära nog hoppade på stolen. Instinktlikt kommo armarne i sidan på verkligt fiskmånglerskemaner. Men hennes man stötte sakta på henne och ned föllo de åter. Ahl!4 sade hon i gäll ton, hvad skall sådant tal betyda? Jag skulle gerna vilja veta det och dessutom hafva det förklaradt äfven för det öfriga sällskapet. Ej på långt när så vacker utsigt som den jag såg i Languedoc, sade lagkarlen, som ännu var inne på sin promenad. Dermed besvärar jag mig ej, svarade Madame Tourlon, ständigt talande genom kammen. I sanning Madame, utlät sig Madame Faquinet, tycker ej ni som jag att vi alltid borde tvätta vårt linne hemma, eller huru Madame ? Hvarmed hon slungade en skicklig allusion på Madames härkomst, dunkelt förbunden med tvätterskeprofessionen. Jag vill ej längre, utbrast denna dam nu förgätande all höfva, jag vill ej längre taga emot sådane ord af en låg pennfäktares hustru! sOch icke heller jag, sade Madame Faquinet med armarne ännu en gång i sidan, vill höra dylikt af en parveny till lagvrängares hustru. Mes filles, mes filles! mumlade le Cure, aftorkande sina läppar; litet lugn, jag besvär er; dylika