Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

verlden öfver sig. Spetsnäsduken torkade nu bort en liten tår i vrån af ett af de små ögonen, och samtalsämnet förändrades. Jag kan endast säga (det varlagkarlens husfru som nu talade i en skarp näston, hvilken lät som om den kommit genom en kam). Jag kan endast säga, att då jag och Monsieur Tourlon sist vistades i Paris, hvilket vi bruka göra åtminstone tre veckor på året, så hade man aldrig ens drömt om en sådan sak. I sanning, Madame, distriktsprokuratorns fru, som är min synnerligen goda vän, har berättat mig det. Nu blickade hon omkring sig på sällskapet och utstötte en aristokratisk fnysning. Madame hviskade till mig: En garde! Se — de korsa sina klingor! Lyssna och ni skall få roligt. De äkta männen voro likgiltiga och hade ännu ej hunnit från sin promenad. Men notariens hustru var ej känslolös; tvärtom, hon tycktes med ens fatta eld. Bah! hvad kan sömniga landtdamer, som, likt skolflickor på en högtidsdag, af svaga äkta män ledsagas till Paris — hvad kunna de veta angående denna förtjusande stad. Jag är född der, Dieu merci och hoppas att der få sluta mina dagar. Jag kännei hvarje vrå i den kära staden. Troligt nog, svarade fienden, nu i full låga Singen lärer vilja bestrida Madames kännedom af ga torna.