Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

Göteborg, d. 12 Oktober 1859. Det tyckes som skulle utgången komma att till fullo bekräfta rigtigheten af deras upp: fattning, som påstodo att fredsslutet i Villa franca endast skulle utgöra slutet på der första akten af det stora skådespel, som upp föres på den sköna halfön hinsidan alperna Snart har denna s. k. fred räckt lika länge som det föregående kriget, och ännu har der ej aflagt sin provisoriska karakter och erhål lit denna förtroendeväckande prägel af per manens, som hrr börshabituger gått och vän tat på. Fredspreliminärerna stå der ännu : hela sin bedröfliga nakenhet, och de trenne diplomaterna i Zurich ha sett sina bemödan den att omstöpa dem till en verklig trakta stranda, emedan de icke kunnat bringa sine resp. instruktioner i samklang. Hvad skal nu ske? Det vet ingen annan än Gud — och måhända Napoleon III. Det bläck och der trycksvärta, som under dessa månader användt: till tidningsoch korrespondensartiklar, bre och depescher rörande Central-Italiens utsig ter, skulle ha kunnat bilda en damm af gan ska respektabla dimensioner — en ganska pikan miniatyr af Svarta Hafvet, och dock äro dess: idag lika osäkra som den dag Villafranca-för draget tndertecknades. Då och då genom bryta visserligen Monitörsartiklar, likt blixtar den natt, som höljer detta lands närmaste po litiska framtid, men det ljus, de kasta deröf ver, är endast ögonblickligt och förvillande och man finner vid närmare eftersinnande at man icke genom dem blifvit det ringaste klol på den höge artikelförfattarens innersta tank: i frågan. Det är sfinxen, som drifver sit vanliga spel med det tåliga Europa, trygg den öfvertygelsen att han ej riskerar att rå ka ut för någon Oedipus. Ty hvem kan sät ta sig in i den kejserliga tankegången, nä innevånarne i hertigdömena strängeligen åläg gas att återtaga sina fördrifna furstar, seda de omedelbart förut erhållit den hugnande un derrättelsen att hvarken Frankrike eller någo annan makt skall intervenera till pretenden ternas förmån? Har han ansett det möjlig att italienarne skulle, endast för att göra ho nom till viljes, godvilligt uppgifva alla sin länge hysta förhoppningar om frihet och na tionellt oberoende just då det fanns utsigt fö deras realiserande? Tror han, att hans or ega någon annan magisk makt än den, sor förlänas af den halfva million franska krigare som lyder orderna från det kejserliga kabinet tet? Eller ligger den fara, hvarmed Central Italien hotas i obestämda ordalag, i en til