Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

ska damerna, i anseende till den uppmärksamhet som bevisas dem, vara mycket lyckliga, så är dock i det hela deras lott mindre afundsvärd än de mindre förgudade Europeiska fruntimrens. Amerikanska äktenskapen äro ej som sig bör. Qvinnan delar der sin makes rikedom, ej hans sorger; hon är mindre hälften af hans själ och hela varelse, än af hans sociala personlighet. Hvar han tager penningar för att bestrida det dyrbara hushållets kostnader, om hans affärer gå väl eller illa — derefter frågar hon ej. Men inträder han en dag i hennes rum och förkunnar henne sin bankrutt, så emottager hon denna underrättelse med lugn och tålamod. Hon fogar sig med verkligt hjeltemod i det oundvikliga. Andra dagen finner den stolta herrskarinnan i ett marmorpalats vid the fifth avenue såsom en tålig innevånarinna i ett mer än tarfligt bo i någon dunkel vrå af den stora staden. Amerikanska fruntimmer hafva också i allmänhet ifrån den högsta till den lägsta en viss praktisk förmåga, så att den bankrutterades hustru ofta sjelf är i stånd att bidraga till husets underhåll. Den som för öfrigt i Amerika känner förhållandena och vill arbeta, går ej under. Också är den lätthet förvånande hvarmed amerikanaren fogar sig i förhållandena och förmår bryta sig nya banor. Amerikanska sällskapslifvet, hvars medelpunkt qvinnan inom Europa är, saknar i Amerika alla retelser. Blotta rummens anordning förbjuder allt sådant. Ett stort, enstaka bord midt på golfvet och stolar rundt omkring väggarne! — Förtroligare besök aflägger man på qvällarne sedan man hemma druckit the. Då man några timmar samtalat med en enda person — den hvars stol tillfälligtvis står närmast den plats der man sjelf befinner sig — går man sin väg, och dermed är allt slut. I de flesta amerikanska familjer tiger man nästan alltid; mannens tankar äro ständigt upptagna af bekymren för hans affärer. All oskyldig glädtighet känner han blott af hörsagor. Han sätter beständigt, likt spelaren, sin förmögenhet på ett enda kort och skakas derföre likt denne oupphörligt emellan hopp och fruktan. Våga måste han göra! Denna beständiga skakning är hans lifsluft; också läser man i det afmagrade ansigtet med de sköna dragen och de slocknade ögonen, att bekymren tagit sin boning inom denna panna. Det hörer visserligen till goda tonen att ensam bebo ett hus och att ej uthyra något deraf; men allt detta är ofta blott show (prål). Hela vintern igenom bor man blott i det lilla sofrummet och låter de glänsande praktrummen stå öde. Blott då man skall emottaga sällskap öppnas de båda parlors. Kaminelden antändes kanhända blott först framemot middagen, när besök väntas. Det är mycket svårt att i Amerika finna en sällskapskrets, der man trifves väl. Men skulle detta också lyckas, kan man vara säker att den inom kort åter är kringspridd kring alla unionens stater. Då man ser till, huru litet alla bemödanden i detta fall gagna, blir man snart liknöjd för att närmare ansluta sig till någon. Åsigten om helighållandet af söndagen är i Amerika mycket sträng. Vi andra, icke anglosaxiska syndare tycka oss ha gjort nog, om vi varit i kyrkan en gång om söndagarne, och vilja sedan med oskyldiga tidsfördrif uppfriska både själ och kropp för de kommande sex arbetsdagarne. Den amerikanska heligheten fordrar att man besöker kyrkan sina modiga tre gånger hvarje söndag och att man tillbringar det öfriga af dagen hemma med allvarsam läsning eller vid pianot med exeqverande af andliga sånger. Lustpartier på söndagen anser en amerikanare för oanständiga. Allt detta måste man iakttaga, om man ej vill anses för en gudsförsmädare. Och dock kan man lätt se, att till och med de frommaste amerikanare finna söndagen lång, oaktadt man med en tre