Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

mot var en rund och nätt liten person, som, efter hvad jag skarpt misstänker, under någon föregående period af sitt lif varit grisett eller kanhända mo: dist. Det glädde mig att se, det hon gjorde blot liten affär af sin rödbrusiga fiende midt emot, och endast roade sig med den oskyldiga leken att med sina ögon sätta i brand en ung handlandes bjerta, hvilken satt bredvid henne. Hvad Faquinet och Tourlon beträffar, voro de, sanning att säga, de bästa vänner i verlden och talade öfver bordet med hvarandra om en promenad, som de på morgonen hade gjort tillsammans. Mon Dieu, hviskade Madame till mig, ,om n visste allt hvad jag måst genomgå för att hindra dem från att rycka af hvarandra håret; ni skulle kunna tro att de ämnade rifva ut mina stackars ögor på köpet, då jag lägger mig emellan! Madame Tour lon, fortfor hon, ,anser sig höra till la creme del: creme och rynkar sin lilla trubbnäsa mot den arm: madame Faquinet. I sanning, mitt hjerta är hel och hållet krossadt af deras afund, och härvid drog madame en suck, som tycktes komma från botten a hennes lilla sargade hjerta. Ni, monsieur, tyckes mig ega visdom och verldserfarenhet. Sådant allvar, så dan aplomb. Ni kan gifva råd åt en stackars en sam qvinna, som i hela vida verlden ej har någo! att vända sig till. Och nu vände madame sina smäktande blicka mot mig. En outsäglig melankoli uttalade sig deri