Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

— ———— — sin tid öfver en roman. Då hon har lust att vara: tillsammans med de sina stiger hon ned i parlorn. Det ögonblick, då den unga frun begynner att sköta sitt eget hushåll, uppskjutes vanligen länge, och för många inträffar det först sent. Under denna tid har hennes lust för dylika göromål betydligt afsvalnat och hon betraktar det, som för den unga nygifta har den största retelse, nämligen att såsom husfru herrska i sitt eget hushåll, mera som en börda än som ett nöje. Men äfven för denna sed eller rättare osed har man sina goda skäl. Uppsättningen af ett hus är för den unga nybörjaren alltför dyrbart, och man väntar heldre dermed tills mannen förskaffat sig en summa penningar som han kan använda till detta ändamål. Det sades att uppsättuingen af ett hus är dyrbar. Detta beror derpå att bruket i Amerika likasom i England fordrar, att man för egen räkning skall förfoga öfver ett helt hus, och vill man räknas till bättre folk (respectable people) måste man underkasta sig denna lag. Allting som erfordras till inredningen är oerhördt dyrt. Endast mattor kosta mycket penningar, ty i förmak, sal, trappor, kök — öfverallt skola golfven vara betäckta med dylika. Vill man städja en tjenstflicka, frågar hon om alla rum hafva mattor. Är detta ej fallet, kan man hålla hundra emot ett att hon ej antar tjensten; det blir för mycken skurning, säger hon. Mattorna utgöra genom sin större eller mindre godhet ett kännetecken på egarens välstånd och tillfölje deraf på hans respectability. Amerikanarne sätta stort värde på en praktfull inredning och kunna uppoffra stora summor derpå. Men den minsta anledning kan äfven förmå dem att skiljas vid hela grannlåten. Så är en ettårig resa till Europa orsak nog för honom att försälja alltsammans och att blott behålla några koffertar fulla med utvalda saker. Återvänder man från resan, så tar man in på ett boarding-house och har derifrån det nöjet att på nytt sätta upp ett eget hus. Intet folk hänger så litet vid det gamla som Amerikanarne; de bibehålla aldrig en möbel länge nog för att fästa sig vid den och sällan öfvergår väl ett hus eller dess inredning från fader till son. Allt är i nya verlden inbegripet i en beständig förnyelse. Man skulle kunna tro att, då de gifta barnen bo i samma hus som föräldrarne, skulle oenighet ej kunna uteblifva. Men detta är ej fallet. Amerikanska föräldrar äro långt ifrån att vilja inblanda sig i sina barns angelägenheter. De blifva ej ens rådfrågade af barnen angående dessas förlofningar. Döttrarne göra det väl oftare men sällan eller aldrig sönerna. Ofta händer det att sonen inviterar föräldrarne till sitt kanske dagen derpå förestående bröllop, hvarom dessa ej förut hört ett ord nämnas. Den med koffertar lastade packvagnen står ej sällan färdig utanför kyrkdörren — väntande på de unga nygifta. De begifva sig ut på en resa till Niagarafallen eller dylikt, och efter några veckors frånvaro återvända de till staden och tillställa stor mottagning i sin boning — om de för öfrigt ha någon sådan, och ej slå sig ned i ett boarding house. Dylika mottagningar brukas i allmänhet mycket i förnäma verlden. En dam har till exempel bestämt lördagsmorgon till mottagningstid. Hennes bekanta komma och gå; de göra en temligen ogenerad bugning för värdinnan, som utan att resa sig från gungstolen svarar med en dylik. Man slår sig ned och har under några minuter tråkigt, ty om ordentlig konversation kan det just ej vara fråga. Utan synnerliga ceremonier vid afskedstagandet vänder man sedermera sällskapet ryggen och går sin väg. Ju flera personer som komma på en dylik mottagning, desto belåtnare är naturligtvis värdinnan. Jenny Lind hade då hon var i Amerika många sådane. Oaktadt det kan tyckas, som skulle de amerikan