Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 1

tyckte jag. Det låg någonting så särdeles ljutt i det förtroliga förhållande som så hastigt knöt sig emellan oss. Klart var att hon visade mig något slags företräde: hon valde ju mig till nederlagsplats för sina små ljufva förtroenden. Det hjerta måste hafva varit en öken, hvilket ej fattat intresse för dem. Sanningen var — naturligtvis! — att hon riktigt uppfattat min karakter. Hon kände att hon med mera lugn kunde förlita sig på mina allvarliga manliga känslor än på den falska fernissa som utmärker hennes eget lands älskare och petitsmaitres. Detder ännu ej omnämnda exemplaret af provinssprättarnes slägte, som sittande vid nedra ändan af bordet tvinnade sina kejserliga mustascher (han benämndes Eduard Galli Mathias) skulle ju till exempel hafva blifvit en blott alltför klen hjelpare. Hon var allena i verlden, hade hon sagt; men hvarifrån kom i så fall madames matronliga uppträdande? Detta förbryllade mig något litet, hvarföre jag så delikat som möjligt fr.mställde åtskilliga frågor, hvilka gingo ut på att fåveta madames enskilta förhållanden. Hon var enka, sade hon: hade varit det nu itvå år. Aldrig hade en dödlig andats, som varit mera värd allmän aktning än salig Croquette. Han var den bäste ibland män, den bäste ibland makar; han skulle sammaledes hafva blifvit den bäste bland fäder, hade försynen endast så velat det. Han hvilade nu stilla (doucement) i ett skuggigt hörn af monsieur le Cures kyrkogård, med den mest rörande grafsten i