Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

honom. Den unge mannen såg sig om med ett underbart förklaradt uttryck — han var blek som döden och vinkade blott vid den gamle mannens rop på hjelp med handen. Han ky ste Margarethas läppar och sjönk i det han höll henne fast omsluten i sina armar. Allt var öfver, innan tjenarne hunno till platsen. Den gamle mannen kunde ej begripa att hans dotters fästman ej kunnat rädda sig; men då man berättade Augusta Hepburn tilldragelsen blef hon dödsblek och utbrast i häftig gråt. Hon uppfattade I det tförsoningsoffer, som hans änger tvingat honom att bringa, och utan att kasta ännu en blick på liket lemnade hon redan samma dag farmern. Nu lefver hon dock åter på sitt gamla lustiga vis, är bankirsfru och en af New-Yorks tongifvande damer. Skada blott att en mask skall gnaga på roten af hennes glädje. Man begrof de älskaude i samma graf, belägen i en liten lund nära intill sjön. Byns flickor besöka gerna denna heliga plats, för att samla vattenliljor och för att tala om den trogna Margaretha. Detta är om dagen, men om natten vågar sig ingen till den ensliga platsen; och sjön hvilar då glänsande i månskenet. Han liknar der han ligger i skogens djup ett evigt öppet öga — ett vittnesbörd inför Gud om den rysliga händelse, som krossade farmerns hjerta och gjorde huset på kullen öde. Slut.