Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

le söka qväfva upproret genom vapenmak I kunde de dock icke tro att han, som kallade si kristenhetens öfverhufvud, skulle vilja öfve lemna osky Idiga qvinnor och barn i en erö rad stad åt plundringens fasor. Men om na ten den nittonde Juli kommo tvenne desert rer från den påfliga armåen och bekräftad detta rykte, och följande dagen erfor prov soriska regeringen att det var endast alltfö väl grundadt. Den franska regeringens on bud, som uppehöll sig i staden, erhöll per tc legraf underrättelse från en högt uppsatt per son i Rom, att den påfhga regeringen gitv sina samvetslösa legoknektar tillåtelse at plundra Perugia. Man erfor sedermera alt denna tillåtelse begagnats som ett lockmede när en del af trupperna vägrade att marsche ra mot staden. Klockan var 3 på eftermiddagen, nä trupperna ankommo till Perugia. Redan p vägen hade de visat hvad andas barn de vo ro. De hade brutit sig in i en gammal man hus, som icke i ringaste mån förbrutib sit mot regeringen, samt mördat en af hans tje nare och sårat en annan. Huset hade blifvi plundradt och vinet i källaren utdeladt blant soldaterne. En kontribution på två tusen kro nor aftvangs den gamle, och han släpade dessutom i fängelse. De voro således redan upphetsade af vin då de ankommo till Perugias förstäder. De antändes och plundrades forst en stor ullfa brik. Då egarne försökte släcka elden, un danskuftfades de och befalldes att låta de : brinna. Åtskilliga butiker och boningshus plundrades och egarne mördades. Den pro visoriska regeringen har i hvarje sådant fal anfört offrets namn och lefnadsställning. Der mördades en smed och hans hustru, der ge nomborrade en kula en bedjande nunnas upplyftade händer, der spetsades en moder på bajonetten och hennes dotter hånades, ni hon sökte hämma blodet, som framströmmade ur såret. Nu riktade man angreppet mot vallarne. Tre timmar försvarades de af femhundrade borgare, men slutligen måste dessa duka under för öfvermakten. Ammunitionen började tryta, och då man insåg ändamålslösheten at vidare kamp, sändes magistratssekreteraren Guiseppe Porta ut med en hvit tlagga öfver hufvudet, för att tillkännagifva att staden ville gifva sig. Men han nedsköts med parlamentärflaggan i handen, innan han hunnit långt utom porten. Hans kläder atsletos och genomborrades gång efter annan at bajonetter, ehuru han redan var död. Detta var blott ett förespel till de rysligheter, som förestodo. (Forts.) I.