Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

känslan af sin vanmakt hölle det för rådligas att blunda, ty den lägger icke det ringast hinder i vägen för deras huserande. En miss dådare kan, äfven om han begått mord, un dandraga sig allt straff, allenast han tager si tillflykt till en af dessa fromma asyler, sot afse att skydda grofva brottslingar mot lager Att en sådan styrelse ej kan umbära stö det af fremmande trupper är naturligt. Hvil ken rättänkande romare skulle väl vilja inträ da i en armåe, hvars uppgift det är att upp I rätthålla det orätttärdigaste tyranni? Ian må ste inse att det ej är detsamma att tjena på! ven och fiderneslandet. Den krigshär, son påfven disponerar, består derföre af en skar inoch utländska äfventyrare af uslaste slag Romerska bravos tjena i densamma jemte at skummet från fremmande länder. Ett klar begrepp såväl om den påfliga regeringer som dess uniformsklädda handtlangare lemna: fullt pålitliga ögonvittnens skildring af Peru glas plundring. Då hela Romagnan och Anconadistrikte efter segren vid Magenta reste sig och bort jagade de påfliga legater, under hvilkas ty ranni de så länge suckat, följde den urgam la staden Perugia de nordligare syskoustädernas exempel. Innevånarne reste sig som en man, och den påfliga regeringens representanter, som sågo sig ur stånd att trotså insurrektionen, anhöllo hos folket att Jemte besättningen få lemna staden. Detta beviljades genast och en af den nyligen utnämnda provisoriska regeringens medlemmar beledsagade dem till stadsporten, utan att de i ringaste mån skymfades eller ofredades af befolkningen. Man gaf dem till och med respenningar, hvilken uppmärksamhet de besvarade derigenom att de i hemlighet medtogo alla dokumenter och räkenskaper från domstolarne, uppbördskontoret och andra otfentliga kontor, för att på detta sätt omöjliggöra vidmakthållandet at borgerlig ordning. All Perugianernes försök aw atskaka det odrägliga ok, som de så länge varit underkastade, skulle väcka stor förbittring hos den i Rom herrskande prestligan, var naturligt. Den påfliga regeringen försökte först att genom stora löften besticka en af den provisoriska regeringens medlemmar. Då detta och liknande försök misslyckades, lät hon 2,200 soldater marschera mot Perugia. Denna stad, som snart fick underrättelse härom, uppbjöd alla medel att försvara sin unga frihet. Olyckligtvis voro stadens stridbaraste ynglingar frånvarande, ty åttahundrade frivilliga från Perugia kämpade under Viktor Emanuel på Lombardiets slätter för Italiens frihet. Emellertid läto stadens vapenföra borgare mangrannt anteckna sig som stadens försvarare. Man undersökte nu vapentillgångarne, men resultatet häraf blef föga uppmuntrande. Man kunde endast sammanskrapa åttiotre fågelbössor, hvarförutan regeringen hade trettionio soldatmusköter till sin disposition. Ammunitionen var otillräcklig till och med för detta ringa antal skjutgevär. Omsider lyckades det regeriugen att förskaffa från Florens fyrahundra musköter jemte ammunition. Under så ogynnsamma förhållanden beredde man sig med förtviflans mod att försvara den bristfälliga och vidsträckta fästningsvallen. Ett rykte hade utbredt sig att soldaterne erhållit löfte att plundra staden, sedan de bemäiktigat sig densamma. Men ehuru Perugias borgare väl visste att påfven skulRtVVVVWVWVWVVV rr