Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

sta. — Der är det åter, ser du det ej? — Nej hvar ? De böjde sig båda framåt och skådade ut i dunk let. Men intet rörde sig: blott vinden for suckand genom trädkronorna. En glänsande blixt klöf skyar ne och ett åskslag väckte de älskande ur deras dröm mar; de skiljdes åt och tillbragte på sina läger e1 natt utan hvila. William var den förste som uppstod om morgo. nen, och då han gick ned för trappan fann han ytter. dörrarne öppna; regnet hade slagit in i Margaretha: älsklingsrum. Då han gick ut för att tillsluta dem såg han i den fuktiga marken spår efter små fötter De förde utåt vägen och en ryslig förskräckelse genom. skakade honom från hjessan till fötterna. Han störtade till Margarethas rum — det var tomt. Margaretha! o Gud förlåte mig! ropade han och ilade till hennes far, som hastigt påklädde sig och gråtande som ett barn lemnade huset för att söka efter den förlorade flickan. De behöfde ej gå långt: tätt bredvid en tjock bädd af vattenliljor i den lilla sjön sågo de hennes hvita klädning; de tätt sammanvuxna lilJjorna buro den unga flickans lik. Vid denna anblick utstötte William ett fasans skri och sprang i sjön. Han var den bäste simmare i hela trakten; men då han uppnådde henne, slog han sin arm omkring henne och tycktes sjunka. Håll dig öfver vattnet, William, ropade farmern från stranden, ty denne var för gammal att hjelpa