Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

NR ———————KNK————-E-—-—-.-—-—--—ÖR—---mer tr mr stadgar vara heliga sändningar, är helt na turligt, då hon skulle framställa kult, dogmer och institutioner i deras rätta dager, och der fromme Pius IX har också funnit lämpligt ati förnya förbudet mot dess läsning. Hvart man än vänder sig i detta af na turen så rikt gynnade land, visa sig de olycksaliga följderna af det herrskande systemet Njeltfva detta at Tibern vattnade Latium, son tordom besjöngs af skalderne för sin leende skönhet, sina talrika städer och praktfulla landt: gårdar, har undergått en sorglig förvandling och blifvit en ödemark, fruktansvärdare än Afrikas sandöknar i anseende till denna pestartade luft, denna malaria, som kostar hundradetals af de herdar lifvet, hvilka tvingas at nöden att trotsa den öfverhängande faran, och som hotar att göra den eviga staden obeboelig under sommarmånaderna. Det tyckes nästan som om Gud låtit en strafftdom, liknande den, som gick ut ötver Jerusalem, gå ut öfver de sju kullarnes stad och som skulle de nuvarande romarne få plikta för sina fiders omätliga eröfringslystnad och skoningslösa hårdhet. Och i sanning tyckes hierarkien väl vara egnad att som en straffets engel utföra hans bud. Påtvarne ha låtit de vattenledningar förfalla, hvarpå traktens sundhet berodde, och för öfrigt aldrig vidtagit några mått och steg till befrämjande af folkets välstånd. Presterna och adelsmännen ega all jorden i Kyrkostaten; icke underligt då att böndernas ställning är bedröflig! Intet har gjorts af den påfliga styrelsen för att uppmuntra handeln och industrien, hvadan dessa åtminstone i den sydliga delen af landet är i lägervall. Och ättlingarne af det folk, som förebråddes at Horatius för sina försök att utvidga landet på hafvets bekostnad, låta stora sträckor af den bördigaste jord ligga ouppodlade. Och hvarföre? Emedan, såsom vi redan nämnt, jorden tillhör presterna och adeln, hvilka begge klasser täfla med hvarandra i lojbhet och overksamhet. Kyrkostaten producerar icke sitt eget spanmålsbehof, och oljan och vinet derstädes, som kunde utgöra landets rikedom, äro i följd af den usla beredningen och trädens vanskötsel de sämsta i hela Italien. Att under sådana förhållanden det är ytterst svårt för Kyrkostatens befolkning att utgöra de ofantliga skatter, som den skuldsatta påfliga regeringen nödsakas utskrifva, inses lätt. Då de stora inkomster, som påfvarne så länge hade från alla kristna länder, under de sednaste århundradena betydligt förminskades, jförelogo de sig att hårdt beskatta sina egna undersåtare för att betäcka det uppkomna deicit. Alltså har reformationen ganska väsentigt bidragit att utarma innevånarne i Kyrkostaten. När härtill kommer att lekmännen ej ega let ringaste inflytande på de offentliga angeiägenheterne, att alla vigtigare embeten besätas med prester esomoftast utan afseende på leras skicklighet och moralitet, att polisförrycket är, om möjligt, olidligare än det, som våder i den södra grannstaten, så blir den ulmänna förbittringen mot den påfliga styrelsen lätt förklarlig. De enda af den helige adrens undersåtare, som kunna sägas vara i Uwnjutande af frihetens herrliga förmån, äro öfrarne och missdådarne. Ordentligt orgaiserade röfvareband utöfva sina illbragder nvid sjelfva Roms portar, och det tyckes som m den påfliga regeringen antingen ansåge leras näringsfång lofligt eller som om den i