Göteborgsposten – 5 oktober 1859, sida 1

Ett öde hus. (Öfvers.) (Forts. 0. slut fr. föreg. N:r.) Han sprang upp med en ed. Är du tokig Au gusta? Jag skulle ej vilja gifta mig med Margareth: äfven om hon hade en drottnings hemgift. Tror dr att, sedan jag lärt känna dig, en dylik blek och tan varelse skulle bli min hustru? Aldrig! Jag önskar a innersta hjerta att hon vore död, så att jag aldrig mer finge höra af henne. Den bleka flickan sammanknäppte sina händer och bad under det att tårarne runno nedåt hennes kinder: OO Gud, hvad har jag gjort, att han skall hata mig så? — O Gud, förlåt honom; han vet ej hvad han säger. Den olyckliga Margaretha hade hört nog. Dessa förfärliga ord tillintetgjorde heme ; vildt slog hon händerna tillsammans öfver hufvudet och flydde, ej mera bedjande, utan med en känsla som om himlen förmörkrat sig och Gud förborgat sitt anlete för henne. Hvad är det? sade Augusta, plötsligt uppspringande från stolen. — Hvad? — Jag såg — ganska säkert — en hvit gestalt skrida öfver gården och gå ut på vägen. — Här finnas inga spöken, Augu