Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 1

som utsatte menniskolif för tvenne fruktans. värda elementers raseri. Man undrade nästar öfver att ångbåtsolyckor inträffade så sillan och man sökte att efter bästa förstånd före komma dem. Nu är förhållandet helt annor lunda. Personer af alla åldrar och stånd begagna sig, sävidt möjligt är, af ångfart yg för att förflytta sig från en ort till en annan Och hvärken befilhafvare eller passagerare tyckas, oaktadt de senare årens talrika ång båtsmissöden, förutsätta möjligheten af någor olyckshändelse. Den öfverdrifna försigtighe ten har efterträdts af ett vida tadelvärdare öf verdåd. Så emottaga befilhafvarne på de ång. båtar, som sommartiden passera mellan Gö teborg och badorterna på vestra kusten, ganska ofta så stort antal passagerare, som däc ket och salongerna möjligen kunna rymma Om man uppfordrade dem att uppgifva med handen på hjertat huru stor del af passage rarne, som de trodde sig kunna rädda i hän: delse alt någon olycka inträffade, så frukta vi att ett uppriktigt svar skulle utfalla föga tillfredsställande. Råddningsbåtar kunna endast rymma ett ringa antal personer, och det är dessutom långt ifrån gifvet att de äro så löst fastsurrade, att de med lätthet kunna nedsläp. pas, eller att de för öfrigt äro i den ordning att de genast vid förekommande behof kunnsz begagnas. Huru förfärliga följder den skenbart obe. tydligaste uraktlåtenhet i detta fall kan hafva visa omständigheterna vid engelska skeppe Almas förolyckande. Detta fartyg, som va destineradt till ön Mauritius, lemnade Calcutta den 5 sistl. Juni och fastnade samma dag på en sandbank. Sedan alla försök att fö fartyget flott visat sig fruktlösa, gåfvos order att sätta ut båtarne. Man försökte först at! lossa skeppsslupen, som var i lä, och genom stora ansträngningar af femton eller sexton man lyckades detta. Kaptenen uppehöll sig emellertid med hustru och ett barn i aktern vid mesanmasten, hvarest äfven styrmannen befann s Skeppet hade nu sjunkit ända till akterdäcket, så att kommunikationen mellan fören och aktern var afskuren och de, som befunno sig akterut måste stanna der. Det var tjuge minuter efter skeppets strandning som skeppsslupen sattes ut. Man fästade den medelst ett rep vid fartyget och fem man stego i för att föra den till aktern och berga de som uppehöllo sig der. Båten var skyddad i lovart af skeppet mot vinden, men ströms men var så stark att karlarne måste släppa repet och uppgifva planen att töra den till aktern. I båten funnos sex åror men inga årtullar; den kunde derför icke styras utan dref vind för våg, och man såg länge från skeppet huru karlarne fåfängt arbetade med sina åror. De af besättningen, som räddats, antaga att om båten varit försedd med årtullar och för öfrigt i ordning, skulle alla som voro ombord på vraket ha blifvit bergade, och förklara bristen af årtullar genom uppgiften att dessa i stället för att ligga i båten brukade förvaras i en låda i kajutan. De al manskapet, som voro i fören, gjorde ru los travaljslupen, och skyndade derpå ned i densanuma. Här funnos fem åror, men äfven här saknades årtullar ; lyckligtvis hade en af matroserna fem eller sex sådana i fickan och a! en tiältstol, som fallit från fartyget i sjön gjorde man några flera, så att årorna kunde begagnas. Snart sågo de, som voro i travaljslnpen, skeppsslupen komma drifvande; de to