Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 1

kunde lösslita honom derifrån. Då Margaretha under höstferierna återvände hem och lemnade honom qvar, gjöt han ej särdeles många tårar; tvärtom drog han ett djupt andetag och kände sig genom hennes frånvaro befriad från en sten på hjertat — en känsla för hvilken han i nästa ögonblick blygdes, alldenstund ännu ej alla ömmare känslor utplånats inom honom. Han var i sjelfva verket ingen kall, kärlekslös natur: han kunde älska passioneradt; han kunde vara sann — det vill säga så sann som det ligger i mannens natur att vara — men hans tid var ännu icke kommen. Den skulle dock en gång komma. Det lärer gifvas en viss svart personlighet, som gerna skall blanda sig i de dödligas angelägenteter. Denne log säkert i sitt skägg, då han sände Augusta Heppburn till akademien i Warrington såsom Järarinna i musik. Sin tjugo år långa lefnad hade hon tillbragt i New-York, och skilnaden emellan hennes uppträdande och Margarethas, hvilken hon skulle meddela undervisning, måste falla hvar och en i ögonen. Augusta Heppburn var af god börd och hög familj; men hon var faderoch möderlös och hennes förmögenhetsförhållanden voro så nedtryckta, att hon blifvit nödsakad antaga lärarinneplats i en akademi på landet. Hon hade blifvit uppfostrad i den berömda läroanstalten i Troy och hade der färvärfvat sig den finaste bildning. Hon besatt klassiska kunskaper, var konstnär och skriftställarinna. Hon skref poesi, dansade som Taglioni, spelade och sjöng som en en