Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 1

om ock blott en minut, angående en fattig flicka för hvilken jag var mycket intresserad och som nu kun. de placeras på ett fördelaktigt ställe. Jag blef tvungen att med dystra aningar lemna rummet. Gudnås! Min frånvaro under fem mminuter åstadkom ett bedröfligt resultat. Ernst, djupt kränkt, hade svarat pappa; de hade tvistat och bittra ord hade blifvit fällda å ömse sidor. Pappa hade lemnat rummet och der fanns blott Ernst, blek och darrande — hans harmsna känslor, länge tillbakatryckta, hade nu vunnit fullkomligt herravälde öfver honom. Jag framställde hvarje ursäkt för pappas uppförande, jag kunde uttänka, men allt förgäfves. I min förtviflan utropade jag: O, Ernst, allt detta skall döda mig. Bättre att dö än föra det lif jag för, svarade han. Fördömelse öfver denna snigelaktiga rättvisa! Bättre att blifva en tiggare med ens, än att darra för utgången af denna rättegång. Jag fann nu att det var en process som hela denna tid sysselsatt hans tankar och jag beklagade mig öfver att han ej förut anförtrott mig den sak, som så mycket hade oroat honom; men han förklarade att jag på min lott hade sorg och ledsamhet nog. Slutligen talade han mera lugnt, hans gamla ansigtsuttryck återvände och jag lemnade honom för att söka pappa. Jag vill förtiga mitt samtal med honom. Allt hvad jag kunde säga, alla mina böner hjelpte ej, och