Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 1

-Och Schamyl, denne deras anförare och pro fet, som så ofta genom sagolika bragder brag : Ide ryska generalernas mest ofelbara kalkyle på skam och skingrat de ofantliga härmassor na liksom vinden agnarne — han är fången -Joch man låter föra honom till Petersburg lik tlsom för att öfvertyga de ännu tviflande on fratt Tscherkessiens öde är ändtligen beseglad och att den moskovitiska eröfrarestaten gifvi dödsstöten åt ännu en nationalitet. Om det intresse ett folk inger oss min dre beror af dess talrikhet än af dess foster. landskärlek, frihetssinne och naturliga högsintThet, mindre af den kulturgrad det innehar än Jaf de intellekuella förmögenheter — dess elementer till en högre kultur — hvarmed det är begåfvadt, så kan ett varmt deltaganIde i tscherkessernas öde icke uteblifva. VerldsIhistorien företer näppeligen något exempel på ett folk, som under så missgynnande förhållanden förmått att så länge och med sådan framgång bjuda en så öfvermäktig fiende spetsen. Detta folk, eller, rättare sagdt, dessa folk, (ty med detta generella namnet tscherkesser betecknar man vanligen alla de kaukasiska folkstammarne, ehuru det egentligen endast tillkommer en af dem) voro, sedan ryssarne eröfrat de transkaukasiska och förmått turkarne att afträda kuststräckorna åt sig, på alla håll omgifna af ryska besittningar. Dessutom kunde det mäktiga czarriket under den fred som så länge herrskade i Europa uppbjuda alla sina krafter till att krossa de förhatliga bergfolken. Icke desto mindre förflöto decenmer, innan det lyckades häri. Det torde kunna sägas utan öfverdrift att fosterlandets fara gjort hvarje tscherkessisk krigare till hjelte. Den patriotiska entusiasm, som litvade dessa bergsfolk i kampen mot den ryska öfvermakten, var af högre art än den, som plägar fatta innevånarne i ett land, när fienden öfverskridit dess gränser, ty den slappades hvarken i medgångens eller motgångens tid under alla dessa år som de uppbjödo alla sina krafter för att bevara sitt oberoende. Med strömmar af blod fingo ryssarne köpa hvarje stycke land och funno sig dock esomoftast snart derefter tvungna till återtåg af de just efter ett s. k. nederlag fruktansvärdaste bergsboerna. Iklädda glänsande rustningar, liknande medeltidens riddares, störtade de under Schamyls anförande sig öfver sina i antal mångdubbelt öfverlägsna fiender, och innan dessa hunnit sansa sig, voro de slagna och skingrade åt alla väderstreck. Förgäfves sände czaren allt större och större truppmassor till Kaukasus, förgäfves togo hans utmärktaste generaler sin tillflykt till den nyare krigskonstens alla hjelpmedel, förgäfves sökte de genom att antända skogarne besegra detta folk, mot hvilka vapen icke tycktes förmå något. Schamyls ovanliga filtherreegenskaper framstodo nu i hela sin glans. Understödd af sina krigare, hvilkas hat mot Ryssland var lika glödande som deras fosterlandskärlek, visste han att med beundransvärd klokhet omintetgöra sina motståndares planer. Han tycktes vara allestädes närvarande, ty bäst ryssarne trodde sig veta honom vara på ett ställe, uppenbarade han sig med blixtens hastighet på ett annat långt derifrån; han öfverraskade de moskovitiska skarorna der terrängen icke tillät dem göra bruk af sin numerära öfverlägsenhet och slog dem i grund. Ja, han eröfrade till och med flera ryska fästningar och gjorde infall i Rysslands transkau