Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 1

Ikasiska länder, utan att de ryska generalei Ina, som stodo i spetsen för härar af hundrs tusen man, förmådde lägga hinder i hans vär Då de samlade sina stridskrafter för att i grun krossa tscherkesserna, visste dessa att så fö skansa sig på de naturliga fästningar, sor den kaukasiska bergskedjan bildade, att an tingen anfallen fullkomligt misslyckades elle endast kröntes med temporär framgång. Me om ryssarne esomoftast kommo till korta p slagfältet, förstodo de deremot fullkomligt at segra på papperet. De voro mästare i kon sten att tillverka klingande segerbulletine utan någon verklig grund för de deri inne hållna uppgifterna. Generalerna afgåfvo tic efter annan rapporter om de mest lysand framgångar; de påstodo att tscherkesserna li dit de blodigaste nederlag, under det att er kosack — eller något dylikt — utgjorde d föregifna segervinnarnas hela förlust. Mm undrade blott på att efter alla dessa algö rande segrar sakerna alltjemt tycktes stan na på samma punkt och att betydliga forstärk ningar ständigt måste afgå till Kaukasus. De tycktes nästan som om tscherkesserna likna trollen i sagan, om hvilka det heter, att efte hvart och ett, som nedhöggs, tvenne nya ge. nast uppväxte ur jorden. Men trots Schamyls beundransvärda fältherresnille och hans krigares tapperhet, ståndaktighet och uppoffrande fosterlandskärlek, var det dock icke tänkbart att de i sin isolerade ställning skulle kunna trotsa en makt med så outtömliga resurser som Ryssland. De europeiska kabinetterna lemnade dem åt sitt öde, och dock hade det tydligen legat i deras intressen att understödja dem mot den moskovitiska eröfrarestaten, hvars makt måhända en gång skall bli farlig för Europas frihet. Isynnerhet är det af vigt för England att Rysslands framträngande i sydost hämmas, enär detta en dag kan komma att hota det engelska väldet i Ostindien. Och dock har det engelska kabinettet, långt ifrån att kraftigt bispringa tscherkesserna, sannolikt icke med en enda fras uppträdt till deras förmån. Den kaukasiska bergskedjan hade, om den fortfarande innehafts af de tappra folk, som kunna sägas ha utgjort dess besättning, bildat en naturlig skyddsmur för Turkiet och Persien mot den påträngande slavismen. Men Englands politik hade då, liksom ofta eljest, det felet att endast taga de öfverhängande farorna och de för handen varande förmånerna i betraktande och derföre lät kabinettet i S:t James Ryssland bemäktiga sig först Georgien och Imeretien och nu senast de kaukasiska länderna utan att på ringaste vis blanda sig i saken. Och likväl hade tscherkesserna varit värdiga dess beskydd. De tillhöra jordens ädlaste folkrace och äro sina besegrare vida öfverlägsna; de utmärka sig lika mycket genom sin intelligens och naturliga själshöghet som genom sina yttre personliga företräden. De älska sitt land med bergsbons hela entusiasm; och detta täflar i skönhet och fruktbarhet med Italiens alpländer. Men detta land hade ett fel, och detta var att det låg Ryssland för nära. Hvad nu har timat var ingen ovanlig företeelse. Det finus knappast någon trakt af jorden der icke något folk måst böja sig under ett mäktigares ok, der icke nationalitetens rätt någon gång blifvit skoningslöst trampad under fötterna. Huru smärtsamt intryck in dylika tilldragelser alltid äro egnade att