Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 1

jag återvände med tungt hjerta till Ernst för att säg: honom att han måste lemna huset — att jag skulle skrifva till honom — att jag hoppades, det tider skulle komma pappa att glömma sin harm och vrede Till min förvåning fann jag en fremling i rummef tillsammans med Ernst. Ernst presenterade denne man; det var hans sakförare och gamle vän, Hr Palmåen. Då denne hört hvar Ernst befann sig, hade han begifvit sig hit för att underrätta honom att dom hade fallit i hans rättegång — en gynnande dom, hvilken gjorde Ernst omätligt rik. Allt detta berättade Hr Palmen på ett mycket affärslikt sätt. Han ville knappast tillåta Ernst att tala — han fruktade så mycket att Ernst skulle bli alltför mycket skakad om han ohejdadt öfverlemnade sig åt fröjden öfver de goda nyheterna. Det föreföll mig besynnerligt att Hr Palmåen sjelf ej visade större glädje öfver den lyckliga utgången af sin gamle väns rättegång. Ernst tyckte äfven så och uttryckte någon förvåning deröfver, men Hr Palmåen försäkrade sig vara alldeles förtjust öfver att kunna lyckönska honom till hans framgång: han hade med någon olägenhet för sig sjelf kommit hit direkte endast för att lemna den glada underrättelsen, han kände sig dessutom ej så litet stolt öfver den framgång som krönt hans egna åtgöranden i denna sak — men hade dock sett så många olyckliga förhållanden uppstå genom den skakning, som en oförmodad rikedom åstadkommer, att han gjort det till en regel att alltid bibehålla ett strängt herravälde