Göteborgsposten – 17 september 1859, sida 1

lustvandrade bland rosenhäckar i Kungsparken och der blott några enstaka bänkar inbjödo till hvila i fria naturen — der reser sig nu, tack vare medborgares ihärdiga och outtröttliga bemödanden, ett tempel, värdigt platsen och den konst, som skall bo och verka inom dess murar. Thorsdagen den 15 September 1859 skall alltid vara en minnesvärd och oförgänglig dag i Göteborgs annaler: då hviskade Sånggudinnan för första gången från det nya templets tilja sitt blyga hopp, att för framtiden hafva fått ett säkert fotfäste och en fridlyst bostad midt i Uifvets verklighet. Må hon likavisst hafva varit den klart i framtiden skådande, som hon är den foörädlande, och anden för det rastlösa och idoga hvardagslifvets sträfvan! Redan straxt efter kl. 6 på aftonen ofvannämnde dag började fotvandrarnes antal märkbart öka sig på de gator, som leda till Nya Teåtern; massorna växte och snart dånade hvarje ögonblick bron öfver Wallgrafven under de framilande åkdonen. Långt före kl. 7 var redan teatersalongen fullsatt af festklädda åskådare, hvilka synbarligen öfverraskade njöto af salongens skimrande och smakfullt rika prakt. Men ouvertyren ljuder ; öga blir öra, och plötsligt känner man välbekanta toner mäktigt tala till sinnet: det är Folksången som knyter sig till ouvertyren, och som en man reser sig den i kungssorg klädda samlingen. Snart lyftar sig det täckelse som hittils dolt scenen, och under en mild nästan hviskande musik träder Sånggudinnan sjelf i ett halfdunkel fram för åskådaren. Under det hon framsäger sina minnen klarnar småningom himlarunden; det är fullt solljus då hon talar om sina förhoppningar och genom ett trollslag framkallar en bild, en ljusets bild utaf en nytänd dag. Det är på Nya Teatern, hvars bild synes bland glänsande skyar och gyllene palmer, som Sånggudinnans öga hvilar och dit hennes lyftade arm visar. Det är så hon talar: När dagens möda fällt din andes vinge, Ur stoftets fjettrar upp han då sig svinge, Att hvila här uti en fridlyst verld, Der, offrande åt Sångens gud, du bringe Din gärd på skönhetens och konstens altarhärd! Och synen försvinner. — Sånggudinnan framställdes af Fru Pousette, och Mag. J. Biörklund hade lagt orden i hennes mund. Härefter fick man följa svenska hären under en af dess mest lysande perioder. kådespelet Carl X Gustaf, författadt af framl. Fru Jeannette Granström, är visserligen i det hela ej annat än lösligt nog förbundna historiska tablåer; men ämnet är Svenskt och med äkta fosterländskt sinne behandladt, — skulle det då ej anslå, äfven om mycket kunde önskas annorlunda! Stycket är med verklig prakt uppsatt, de uppträdande personerna trogna historiska porträtter, och slutdekorationen, Svenska truppernas tåg öfver Bältet, af Emil Roberg, är öfver allt beröm. Man tycker sig frysa vid anblicken af det snöiga landskapet, och man forvånar sig öfver, att de svenska bussarne i sina nog tunna drägter ej göra letsamma; men sådant var naturligtvis a:drig deras sed. — Hr Stjernström helsades vid sin första entr såsom Carl X Gustaf med lifig applåd. -— Klockan var öfver 11 på aftonen, då ridåen gick ned efter sista akten. Sedermera samlade sig, efter inbjudan af Teaterns afgående och tillträdande direktio