Göteborgsposten – 17 september 1859, sida 1

— Du pratar slarf, tösa; kom nu bara! -— Nej, Anders! Släpp mig! Usch, man kan j alldeles förderfva sej, vet jag. En vänskaplig strid börjar nu, tills slutligen kon duktören kommer och, under skratt och stoj från d närvarande, lyftereden sköna upp i vagnen. Konduktö rens pipa höres. Lokomotivet svarar. Man vinka afsked till hvarandra, tänder sin cigarr, tager plat i en rökkupe, lokomotivet hakas tast — och det bä utaf, i början med sakta fart, men sedan raskare. Te legrafstolparne ilas förbi, de stå dock der så lugna nästan med medömkan scende ned på oss (alltjemn med hattarne på), som oaktadt allt vårt skryt kom ma så sakta framåt, då återigen de sjelfva utgör: stödjepelare för blixtens budbärare. Här och hva rusa vi förbi signalstolpar och vaktare, hvilka met sina gröna flaggor tillkännage, att passagen är obehin drad. Roar det oss att se, huru fort vi åka, ha v milstolpar på vissa afstånd från hvarandra, hvilk: äfven tillkännagifva banans lutning. Men man ha knappast haft tid att orientera sig och göra sig un derkunnig om ett och annat, förrän lokomotivförare: ger signal och tåget saktar af. Vi ha varit 25 min på väg och befinna oss nu vid Moholms station. Nä ra intill, till venster, ligger den vackra herregårdei af samma namn, med dess täcka park, hvilken tyc kes så vänligt inbjuda den resande — men tiden ä knapp nu för tiden, man måste skynda på, för at kunna hinna någonstädes: tåget är ånyo i gång. Trak