Göteborgsposten – 17 september 1859, sida 1

ten är just icke vacker, men dock ej afskräckande, Dessutom fly alla intryck så fort för en jernvägsmenniska. Man hinner knappt bilda sig en föreställning, förrän nya föremål taga uppmärksamheten i anspråk. Närmaste stationen till Moholm är Wäring, der tåget endast uppehöll sig för att sedan frustande åter skena utaf. Öfverallt, der vi passerade fram, stodo menniskor och djur och gapade på det förskräckliga vidundret. Jag nämnde djur. Sjelfva oxen såg en stund med undran på tåget, men måtte plötsligen ha fattats af någon fruktan, ty han började hastigt springa i kapp med fölungarne utåt ängarne. Här och hvar åkte vi under ett eget rasslande buller genom en klipp-genomhuggning. På båda sidor om oss väldiga granitoch kalkstensmassor, hvilka tydligare än med ord sade: ödmjukande oss för det menskliga snillet, ha vi öppnat oss sjelfva, utan att tvingas af någon Aladdins lampa; vi äro ej mera lika oss mot fordom. Vi kunna nu icke bergtaga någon. — Än hade vi landsvägen högt öfver oss, än inunder; dess slingerbultar vilja ej nyare tidens farvägar veta utaf. De skola direkte fram till målet. Svårigheter möta, den stolta menniskan ler. Hon betraktar med en viss nedlåtenhet det höga berget framför sig, borrar några hål i detsamma, fyller dem med ett svart pulver, antänder detta och berget — ger med sig. En sjö möter. Han säger: hit skall du gå, men icke vidare!