Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

ro att biträda, men skeppet lydde så fullkomligt sitt roder, att så länge tidvattnet var emot det, skulle man helt och hållet kunnat undvara deras bistånd. Emellertid vände sig dock tidvattnet, då skeppet hunnit till Long Reach, nära Purfleet. Det var derföre nödigt att fälla ankar, emedan eljest i de skarpa krökarne skeppets hela bredsida skulle blifvit utsatt för strömmen, och alla bogserångarne på Themsen skulle ej då kunnat hindra dess strandning. Man beslöt derfore att till Thorsdags morgon ankra på det ställe, der man befann sig. Ett enda af Trotmans patentankare fälldes och farten af skeppet, hvilket man pästalt inga ankare skulle kunna hälla, hejdades. Det började att vända sig i floden lika lydigt som en kutter. litt ögonblick, under det att kolossen vände sig och låg med bredsidan mot strömmen, utgjorde den bokstafligen en brygga tvärt öfver floden. Det fanns rum nog för vändningen, men ej en fot till öfverlopps. Skeppet gick omkring med tidvattnetts hela hastighet och för en sekund sträcktes ankarkettingen som höll det, till den grad, att den blef rak som en stång, men ankaret flyttade sig ej en tum från det ställe, hvarest det först fallit. Under thorsdagen fortsattes färden nedåt floden till Nore, hvilket ställe uppnåddes vid middagstiden. — Detaljer saknas om fortsättningen af resan till Portland, hvarest jätteskeppet för närvarande ligger. Den 17 d:s skall det derifrån återvända till Holyhead, hvarifrån det sedan den 29 d:s skall gå till Portland i Förenta Staterna. Passagerareatgiften dit blir, vivre och uppassning inberäknade, för denna resa från 18 till 25 pund st. Den 1:ste Nov. anträdes återresan från Amerika. Den person, som fått sig anförtrodt befälet öfver detta ofantliga skepp, måste naturligtvis vara en man af de utmärktaste sjömannaegenskaper. Detta är också fallet. Kapten Harrison — så heter denne man — hvars passion för sjölifvet i barndomen var nästan okuflig, valde på ett temligen egenmäktigt sätt det yrke, han sedermera idkat. Han genomgick sedan i vanlig ordning sina läroår, och att mannen af naturen snarare var skapad att kommendera skepp än att tjena på dem, bevisas deraf, att innan han uttjent sina år, han redan var kapten på ett fartyg. De tidigare åren af sin bana tillbragte han i Ostoch Westindien samt i Sydafrika. Sedermera trädde han i tjenst hos ett atlantiskt ångbåtsbolag och förde derunder flera af dess ångare. Under denna tid passerade han Atlantiska Oceanen närmare tvåhundra gånger. Han säger sjelf: Jag räknade ända till hundrafemtiofem gånger, men sedan slutade jag upp att föra konto öfver mina resor. Många anekdoter äro gängse om hans naturliga skicklighet, om hans erfarenhet, fullkomliga lugn och ständiga sinnesnärvaro. Af dessa är följande den mest anmärkningsvärda. Då han en gång lemnade NewYork efter en hältig sydvestlig storm, hade vattnet af denna blifvit undandrifvet, så att det i en svår passage var en hel fot grundare än vanligt. Africa, hvilket han då förde, var hårdtlastadt och skrapade emot ett klippref, hvilket man visste hade temlig bredd. Tjenstgörande lotsen ropade stopp. För att kunna uppfatta de beräkningar, hvilka kaptenen i detta ögonblick måste göra, borde man egentligen på samma gång vara sjöoch köpman. Emellertid skulle man kunna framställa dem ungefär sålunda; Vi äro nu på ett klippref, och om vi stoppa, kan man hålla hundra mot ett, att skeppet inom få timmar är totalt vrak, men assurancesummorna blifva i sådant fall räddade; å andra sidav, om jag kommenderar framåt och får skutan öfver, så räddar jag skeppet men riskerar assurancerna genom att ej lyda lotsen. Följden aft detta resonnement blef, att inom tiondedelen af den tid, vi behöft för att nedskrifva det, han kommenderade framåt, full machin. — Skutan skrapade ännu två gånger emot, men nådde oskadad hamnen.