Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

fram; jag hade genom en ren tillfällighet kommit at sitta just på den punkt, som elefanten äfven med största ansträngning ej kunde nå. Då odjuret fann att det ej ville lyckas att slå mig af, utstötte det ett förfärande skri och jagade med ilande hastighet från stället. De öfriga elefanterna befunno sig redan utom synkretsan. Hvilken väg de tagit, kunde jag ej säga; intet tecken af dem var hvarken att hora eller se. Under det att elefanten emellertid sprängde framåt, satt jag liksom fastnaglad. Han begaf sig in på en öppen stig, ett slags sandväg i skogen — såsom det tycktes en uttorkad flodbädd. Med vansinnig hastighet gick det framåt; djuret fnyste, trumpettade och skakade emellanåt vredgad på hufvudet. Några ögonblick senare blixtrade vattnet af en ström i den nedgående solens sken. Odjuret lopp, utan att hejda sig, ut i elfven och öfvervadade den. Blott få sekunder förflöto innan vi voro på andra stranden. Elefanten fortsatte sin väg rakt fram mot en skog. Nu märkte jag tydligt nog i den mjuka sanden spåren af hans kamrater. I detta ögonblick blef jag ännu mer förfärad. Om djuret uppnådde skogen, var jag utan hjelp förlorad; träden stodo tätt sammanträngda och grenarne måste kasta mig ur s deln. Jag ansträngde mina ögon och följde uppmärksamt fotspåren i sanden: de ledde ej till någon skogsöppning. Elefanten kunde lätteligen, genom att trycka grenarne åt sidan bana sig en väg genom skogen,