Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

lindad omkring trädstammen, och så nära stod jag hans hufvud, att snabeln blott var några linier föl kort för att nå mig. Det böjliga trädet vaggade som ett vassrör. Vid fjerde eller femte skakningen lade jag an med min bössa. Jag insåg att jag antinger måste döda vilddjuret eller sjelf gå förlorad. Förs trodde jag det vara möjligt att skjuta honom en kuls i ögat, men snart fann jag denna förhoppning vara fåfäng. Inom mindre än en half minut blef jag öfvertygad att jag var hemfallen åt djurets raseri. De skakade ännu ständigt på trädet med en kraft som skulle varit tillräcklig för att ästadkomma en jord. bäfning. Knappast kunde jag längre hålla mig qvar jag kände smärtor i hela min kropp, förståndet var döfvadt och andedrägten vägrade mig sin tjenst. I detta ögonblick, då jag kände att jag var ohjelpligen förlorad, kom plötsligen en af dessa tankar öfver mig, hvilka så ofta genomblixtra menniskans hjerta, då hon skådar döden i ansigtet. Om jag blefve afkastad vore min undergång ännu mera gifven. Jag samlade alla mina krafter och gjorde i enlighet med denna ingifvelse ett språng ned mot elefantens rygg, men kom att sitta på hans nacke straxt framför skuldrorna. Djuret släppte nu trädet och slog, ehuru utan framgång efter mig med snabeln. Flera gånger försökte han detta, dock alltid utan att råka mig. Ibland slog han åt sidan, men slagen föllo bakom mig ; ibland höjde han snabeln öfver hufvudet, men nådde då ej