Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

ej vidare istånd att fatta en redig tanke. Elefanter na voro redan i skogsöppningen. Trädet, som jar utsett åt mig, var ett slags hög ek, tätt betäckt mer löf. Jag hade blott sett så mycket att den var hög nog för att dölja mig och stark nog för att uthärde min kroppstyngd. På ingenting annat gaf jag akt Jag hade lyckligen uppnått en gren och var i begrep, att lägga mitt gevär deröfver för att derigenom vinns en motvigt, då den första elefanten — den med piler i skuldran — kom rakt under mig. Jag kände mig lättare till mods: gick han förbi mig, så skulle äfver de öfriga följa honom efter, tänkte jag. Men så ble: det ej; två följde i hans spår, men sedan kom er tredje; han hade knappt nätt trädet förrän han ble stående, utstötte ett doft vildt trumpetljud och höjde snabeln emot mig. Aha! sade jag, så högt nå! du dock ej, min gubbe. Elefanten tycktes förstå hvad jag sade, ty knappt hade jag uttalat dessa ord. förrän han lade snabeln omkring .trädets stam och häftigt skakade derpå. Detta djur var det största i hjorden, större tror jag tillochmed än sjelfva anföraren. TI alla händelser var det en koloss, och det dröjde ej länge innan jag fick ett bevis på dess styrka. Vid den första skakningen han gjorde vaggade trädet betydligt; men ännu var det ett intet; det tycktes blott vara ett försök, huru stor trädets motståndskraft kunde vara. Efter få ögonblick började han åter försöka sin styrka; hans långa snabel var, ett par fot högt öfver marken,