Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

magomgifningarne. Sjukdomen kunde mycket väl hafva varit dysenteri. Åklagaren uppträdde derpå och framställde, hurusom blott i de få erhållna uttömningarne ända till ett halft gran arsenik förefunnits och att derföre den aflidna under sin sjukdom måste hafva fått stora qvantiteter gift. Den anklagade bad derefter om tillåtelse att säga det han tagit soppan till fönstret för att i enlighet med läkarnes ordinationer afsvala den, och att han ej, såsom Sofia Bankes sagt, burit den utur rummet. Presidenten började nu resumen, hvarunder han talade så skarpt mot den anklagade att han tycktes taga dennes brottslighet för gifven — ett förfarande hvilket likvisst strider emot Englands lag, enligt hvilken den anklagade, först sedan juryn utsagt sitt skyldig, anses förvunnen. Sedan de vanliga formaliteterna blifvit genomgångna, förklarades den anklagade — skyldig. Den dömde höll derefter till domstolen ett tal, som varade mer än en half timma. Han afgaf deruti följande förklaringar: Han svor vid Gud att han var oskyldig till Isabella Bankes? död. Han medgaf det brottsliga i sitt förhållande till henne, sade att hon afvetat det han var gift och att bådas mening varit att afvakta hans andra hustrus död. Med afseende på penningeförhållandena anmärkte han, att hypotheket var osäkert och att det på sin höjd kunde vara värdt 600 pund. Han hade föröfrigt lätt kunnat erhålla detsamma af Isabella Bankes fria vilja, emedan hon älskade honom så högt att hon gerna skulle beviljat detta. Men han behöfde för öfrigt ej hennes pengar; han hade sjelf nog för att letva af. — Han hade ständigt rådfrågat läkare och aldrig, såsom det påståtts, hindrat någon att besöka den aflidna. Detta prat hade uppstått, sedan man fått veta att han fått testamente af henne. Han hade älskat henne utan alla viafsigter. Efter slutet af detta tal upplästes dödsdomen. Han utropade då: Jag förklarar att D:r Julius är min mördare; jag förklarar inför Gud att jag är oskyldig! Den dömde affördes derefter till fängelset i Horsemonger Lane. Under hela den tid ransakningen varade hade hans uppförande varit lugnt och kallt. Så äfven efter domens afkunnande. fans bedyranden om sin oskuld hade burit pregeln af så mycken sanning att redan detta talat till hans fördel. Afrättningen blef bestämd att försiggå den 6 September. Då man gaf honom underrättelse derom, ansåg man nödigt att ikläda honom fångdrägten. Man fruktade nemligen, att han i sina egna kläder kunde hafva fördolt något gift, för att dermed gå rättvisan i förväg, Han underkastade sig omklädningen utan att klaga och gjorde blott en anmärkning öfver den besynnerliga figur, han nu måtte presentera. Han har en bror, hvilken är den ende som besökt honom i fängelset. Emellertid började efter domens afkunnande, och äfven kort förut, allmänheten att anse det skälen till hans fällande voro allt för ringa. Man upprepade hvad som blifvit sagdt af de läkare hvilka talat för hans oskuld, man anmärkte att intet gift blifvit funnet i hans ego, och, framför allt, man framdrog och införde i tidningarne en mängd exempel på alldeles likartade sjukdomsoch dödsfall bland hafvande qvinnor — läsaren erinrar sig att obduktionen ådagalagt det Miss Bankes tillstånd varit sådant. Allt flera läkare bekräftade, att grossesser understundom medföra dylika symptomer. Tidningarne — nästan utan undantag — ropade liksom allmänheten allt högre på uppskof med afrättningen. Petitioner och enskilda skrifvelser insändes i massa till statssekreteraren, alla hänvisande till bevisens otillräcklighet och det förskräckliga i att taga en persons lif hvilken möj